40 dagar för kärleken # böckernas bok

Jag skulle inte dyka med en människa som är rädd för vatten och som inte är nyfiken på det liv som döljer sig på djupet. Jag skulle inte låta en höjdrädd människa ta mig upp till ett svindlande utsiktsmål.

När jag öppnade Bibeln med ett barns nyfikna ögon fann jag en värld högre än jag tidigare bestigit och ett djup jag inte anade att det fanns. Plötsligt gavs mig en tillvaro som rymde allt det jag var och som dessutom var så mycket större än mitt liv att jag kunde vandra fritt och upptäcka något ännu större.



I hela mitt liv har jag sökt kärleken och sanningen om livet. I hela mitt liv har jag velat förstå vad meningen är med den mänskliga tillvaron. Inte förrän jag klev in i den meditativa världen insåg jag att svaren på alla mina frågor fanns i den andliga dimensionen jag inte visste något om. I det mötet med det gudomliga ljuset insåg jag att jag var något mer än den kropp jag såg i spegeln. Det fanns ett djup och en höjd bortom den synliga tillvaron av livet. Det var som i filmen Narnia, en hel värld öppnade sig för mig bakom dörren i garderoben in till mitt hjärta.

Jag har konsumerat ohyggliga mängder litteratur och lyssnat till youtube-klipp med nyandlighetens profeter. De tillhör min resa, min väg hem till Gud. De har varit inspiration på vägen, gett mig en tankeställare, fått mig att reflektera över saker kring kropp och själ. Det har funnits riktiga godbitar.

Den som vandrar om natten av Marianne Fredriksson grep tag i mig som ingen annan bok hade gjort tidigare. En hunger efter att läsa väcktes och jag läste nog alla hennes böcker. Såklart älskade jag Paradisets barn om Adam och Eva och Kain. Utan tvekan har de böcker som haft ett stråk av kristen tro varit de som dragit mig djupare mot Gud. Paulo Colehos bok Alkemisten är fortfarande en bok jag läser om då och då. Allt mer av hans tro bli synlig ju mer jag själv vet om kristendomen. Hans bok Zahiren hade en mening jag i efterhand försökt hitta som vid tidpunkten då jag läste den fick mig att ta det där beslutet jag funderat över i åratal. Att skilja mig. Det var som att säga "Nu eller aldrig!" I många av hans böcker fann jag vila, för jag insåg att han och jag hade mycket gemensamt. Vi upplevde inte bara ljuset utan såg också ondskan som härjade omkring oss. Jag slapp vara ensam med den sanningen att allt andligt är inte gott.

Som alla andra sökare har jag läst mig igenom Louise L Hay, Lorna Byrnes, Doreen Virtue, Deepak Chopra, Wayne Dyer, Ester Hicks, James vaan Praagh, Neale Donald Walsch, Eckhart Tolle, Gregg Braden, Michael Beckwith, James Redfield, Barbara Marx Hubbard, Debbie Ford, Byron Katie, Caroline Myss och Rhonda Byrne. Jag har verkligen slukat nyandlig litteratur och det är jag glad för. Att läsa är det bästa som finns.

De böckerna har varit inspirerande och tankeväckande, men de har inte helat mina sår, inte upprättat mig som kvinna, inte gett mig mitt värde tillbaka och inte visat mig vad kärleken är. En del har dykt ner en bit under ytan med mig, men oftast har de dragit upp mig i himlarymden. De har inte förankrat mig, inte försonat mig med mitt levnadsöde, inte lett mig till den jag är innerst inne. Några har varit extremt vilseledande och lett mig bort från mig själv och förkroppsligandet av den avbild jag har i mig. Alldeles för lättvindigt har de modifierat sanningen så att den är säljbar och jag tror inte jag läst i någon av de böckerna om att människan är helig och att vi ska söka helighet. Värst är nog att det så ofta plockas godbitar ur än den ena livsåskådningen och än den andra och så serveras en buffé utan näring i, för att den är lättsmält och därför enkel att sälja. Det är som en måltid på en hamburgerrestaurang. Det är mat, men ingen bra mat, inte för någon.




I en del av dessa böcker har jag funnit hänvisningar till andra böcker som författarna själv läst. Ofta har Bibeln nämnts eller väldigt gammal andlig litteratur. Det har varit gott. Jag har sökt djupare. Letat efter en näring som mättar mig.

Bibeln är ett bibliotek, inte bara en bok. I Psaltaren 42:7 (gamla översättningen) ljuder även min hungrande röst: Djup ropar till djup, vid dånet av dina vattenfall; alla dina svallande böljor gå fram över mig.

Jag är precis så galen i kärlek och full av längtan som i Höga Visan 1:2-4:
Kyssar vill jag dricka ur hans mun! - Din kärlek är ljuvare än vin. Ljuvligt doftar din balsam, som Turak-balsam är ditt namn, och kvinnorna älskar dig. Ta mig med, låt oss skynda, för mig, konung, till ditt rum.

Precis som Maria Magdalena i Johannesevangeliet 11:32-33 så kastar jag mig vid Jesu fötter när jag är förtvivlad över något och hoppas på att han ska bli berörd och agera:
När Maria nu kom dit där Jesus var och fick se honom kastade hon sig för hans fötter och sade: ”Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött.” När Jesus såg hur hon grät och hur judarna som hade följt med henne också grät blev han upprörd och skakad i sitt innersta.

Bibeln är sannerligen en bok fylld av hela människan och hennes livskamp. Fest och krig, frid och oro, liv och död. Kärleken i alla dess former, till vännerna, barnen, fienderna, sin älskade, till Gud. När jag fann Bibeln fann ja mig själv. Här fanns människor som inte skyr de djupaste mörker i sitt inre. Som villigt kastat sig ner under ytan och dykt för att till slut finna den skatt vi vet att den finns där. Här fanns människorna som vandrat dit ingen vill gå men alla vill nå. Här fanns höjden som är evig och utan mörker och död. Och så fanns det helighet. Som om det vore en hemlighet. Helig är jag för att jag är människa. Helighet söker den som vet att varje människa är helig och ämnad för en helig tillvaro, dvs älskad och älskande Gud och människor.

Jag fann också under min resa att det fanns djupdykande andlig litteratur så mättande att jag bara kan svälja en sida i taget och så räcker den en hel vecka. Så mättade med helig ande kan ord skrivna av människor vara. Det var verkligen ett halleluja moment. Vi kan alla likt Moder Maria, bli havande med helig ande och låta ordet bli till kött. Om vi söker Gud och sanningen.

Några mättande bokfavoriter hittar du längst ner.

Marie



Bokfavoriter: 










40 dagar för kärleken #15 evangelist javisst!

#14 var tog den dagen vägen? Fanns det ingen dag 14 för kärleken? Jo, den tillägnade jag mig själv. Jag var på begravning igår och det mest kärleksfulla jag kunde göra var att ge döden tid och låta bloggen vila.

Jag läser en bok "Samlas kring hoppet" av ärkebiskop Antje Jackelen. Hon berättar om ett samtal mellan opinionsbildare från olika delar av samhället. En deltagare påstod att det var lättare att komma ut som homosexuell än som troende i Sverige.

Jag sitter igår mittemot det unga paret med deras snart ettåriga dotter vid måltiden efter begravningen. Det är mitt kusinbarn, hennes man och deras lilla flicka. Barnets namn är bibliskt. Jag kan berättelsen, den tillhör en av mina favoriter. Vi har haft den i meditationsgruppen där vi möter kvinnor i Bibeln och det blev ett mycket gott samtal om en kvinnas styrka, om systerskap, om kärlek och hopp, om mannen som en beskyddare av och kvinnan som en mottagare av kärlek. Det är en berättelse om att förlora allt och återvända hem.

Frågan som alltid ställs när man inte känner varandra: vad gör du?
Jag tvekar en stund innan jag svarar. Vad jag berättar är inte vad jag gör, utan vad jag gjort. Vem jag var, inte vem jag är. Jag funderar efteråt på varför jag inte sa som det var: jag är evangelist.

Jag har aldrig hört någon i Sverige kalla sig för evangelist. En gång lyfte jag det med prästen som svarade att inom pingströrelsen används det, men sällan inom svenska kyrkan.

Jag är evangelist. Jag kliver inte ut ur en en trång garderob, jag vandrar ut ur fängelset som varit mitt hem, mitt skydd, min cell. Evangelist, javisst!
Jag till och med är döpt till Eva, och Marie. Kan det bli mer bibliskt än så? Vad gör en evangelist?

Förklaringen på wikipedia är så där lagom torr och död som korset är innan återuppståndelsens översvallande pånyttfödelse:

Evangelisation eller evangelisering är kristenhetens verksamhet för att vinna ytterligare anhängare till sin religion genom att dela med sig av "evangelium". Avsikten med evangelisation är att informera om syndernas förlåtelse och evig frälsning genom Jesus Kristus. Evangelisation görs i lydnad till Missionsbefallningen, Jesu befallning att "gå ut i världen och predika evangelium för hela skapelsen" (Mark 16:15) även Matt 28:16-20. Evangelisation och mission bör alltså i princip vara samma sak. Men idag menas oftast att evangelisation äger rum på hemmaplan, medan mission är utomlands och även innefattar hjälparbete.

Så utifrån wikipedias förståelse är jag en evangelist på hemmaplan och missionär om jag är på bortaplan. Oavsett så vet jag varför jag är det jag är. Och det är för att jag är den jag är.

Jag kan inte längre säga att jag är en projektledare, föreläsare och entreprenör, för det är bara formerna som evangelisationen förpackas i. Det är inte vem jag är och inte vad jag gör, utan tjänsteklänningarna jag bär beroende på sammanhang. Evangelist är jag alltid, det är inget jag iklär mig, utan jag är den jag är, en naken kvinna full av liv och längtan efter att förkunna om kärleken i Jesus och vänskapen med Gud. Evangelist är jag i duschen, i sömnen, vid matbordet, nu i denna stund. Vad jag just nu gör är att jag skriver och då är jag i ögonblicket en bloggare, men snart är just det momentet över.

Jag är det jag är, en evangelist, för att jag är den jag är, Eva Marie. 
Om jag vore allt jag gjorde under en dag skulle jag vara allt och lite till. Det vill jag inte. Det var mitt fängelse. Att vara allt och helst lite till, gjorde cellen så trång att jag i min livfullhet inte fick plats. Fängelset får därför bli min garderob. Det extrautrymmet behöver jag. I garderoben, eller varför inte låta det vara en gammaldags klädkammare istället, tänker jag bara ha de klänningar jag vill bära. De som passar mina former, som är mjuka och sköna, som jag känner mig tillfreds med, bekväm i och fin i. En mjuk mysdress för hemmakvällar som mamma, den vill jag ha kvar, resten får jag prova och gå runt i och se vad som ska bort och vad som ska hängas in.

Det är skönt att inte bara ha ett namn på den jag är, utan också en kropp för det jag är, så att jag får användning för alla mina kläder.

Tack Nick Vujicic, det var när jag hörde dig säga att du var en evangelist som jag kände hur kroppen sa "ja men, det är ju precis det jag också är". Det tog bara några år att ta plats i den kroppen och inse att sanningen är vad den är, oavsett om jag vill det eller inte.

Marie

40 dagar för kärleken #13 himlamusik

Ibland är det bättre att låta andra vara rösten för den himmelska kärleken. Varsågod, en av landets vackraste röster och en fängslande kvinna, Carola.


 

Marie 

40 dagar för kärleken #12 lycka

Till dagen idag,

Jag har alltid vetat att saker inte gör mig lycklig. Men det var en nyhet för mig att saker kan göra mig olycklig. När plötsligt hemmet dränktes i prylar från dottern var det som att hamna under ett flak grus. Under många år har jag sorterat ut och minskat ner antalet saker i hemmet. Jag har det jag behöver och det jag har kvar tycker jag mycket om.

Det dyra har aldrig intresserat mig, däremot det personliga. Jag vilar när jag är omsluten av en vacker miljö. Skönhet fyller en funktion för mig. Det öppnar mig och jag kan beröras och njuta av ett gammalt bord eller en praktfull bukett.

Vad som hände var att överflödet dränkte mig. Sakerna är vackra var för sig, men saker för sakens skull blir som en gigantisk gravplats av döda ting. Jag lyckas inte njuta av dem en och en, istället blir jag kräkfärdig när det knappt går att komma fram i hemmet.

Jag finner frid i stillheten. När alla lådor, möbler och prylar måste flyttas än hit och än dit så finns det ingen plats för frid att komma in. Det är som att röra runt i en gryta jag inte alls var sugen på att äta. Men mötet med alla dessa döda ting har fört nytt liv med sig. Jag insåg vad som är viktigast för mig, andrum som gör plats för mina möten med Gud. God mat för mig är en bit oblat, inte en gryta med alltför många världsliga ingredienser.

Jag har levt grytlivet större delen av mitt liv. I den kokande grytan har jag virvlat runt. Jag har rört runt i den otaliga gånger. Jag har själv lagt ved på elden så att den hölls vid liv. Den tiden är förbi. Död och begraven. Totalt onyttig var den för mig. Den inte bara konsumerar upp planeten, den höll på att äta upp mig med.

Lycka är att ha det jag behöver. Lycka är att kunna glädjas djupt för det lilla i vardagen. Lycka är tid med familj, vänner och i gemenskap. Lycka är att vara levande, och det är jag inte när jag har ett hem och ett liv fyllt med döda ting. Levande är jag när jag är tillsammans med Gud och har plats inom mig och omkring mig att ta emot honom.


Marie

40 dagar för kärleken #11 julfrid

Inför julen,

Mitt hjärta jublar Fader,
ditt rike är nära.
Gör oss redo för den julgåva
vi snart ska få ta emot. 
Öppna våra hjärtan och bädda rent.
Låt oss förväntansfullt lägga örat
mot Marias mage. 
Låt oss känna kärleken som
sparkar mot våra händer.
Åh, älskade Fader,
du sänder oss ett vackert gossebarn
fyllt av kärlek till oss alla. 
Herre, hör vår bön.


Det var jag som läste kyrkans förbön idag under högmässan. Det finns en bok med förböner för varje söndag. Jag har den som underlag men skriver själv mina förböner. Det känns fint att få göra det och det gläder mig att de uppskattas av församlingen. Idag inledde jag med texten ovan. Andra söndagen i advent är temat Guds rike är nära



Sakta klär hemmet om. Idag har de röda kuddarna och filtarna kommit på plats i vardagsrummet. En stor ängel står utanför entrén och hälsar alla välkomna. Ljusslingan har dukats upp på trädgårdsbordet och cementfatet serverar mossa och hjärtan.

Jag känner en förväntan inför denna jul. Klapparna under granen lär bli få, jag vill ha famnen öppen för barnet som kommer. Det känns så starkt i år, julevangeliet. Jag är redo att ta emot ett liv som innebär att jag är älskad helt villkorslöst. Fokus är på något sätt omvänt. Det är inte jag som ska älska hängivet, jag ska bli älskad med hängivenhet. Det är inte jag som ska tjäna av kärlek, jag ska tjänas av kärleken. Det är inte jag som ska ge, jag ska få ta emot en gåva som växer varje gång jag öppnar den. Ett paket som bara tycks djupare och djupare, bottenlös i sitt format.

Jag vill inte skapa någon hysterisk jul i år. Jag bäddar rent i mitt hjärta för det lilla Jesusbarnet som ska komma. Jag gör hemmet ombonat för Gud att flytta in permanent. Disney-andan kan stanna kvar på andra sidan Atlanten tillsammans med Trump. Jag vill ha riktig julstämning och det är den helige ande som kommer med den. Frid, kärlek, värme, gemenskap och glädje, de paketen ligger under vår gran i år. Pepparkakor, lussebullar och glögg, det tillhör det goda.

Marie 


40 dagar för kärleken #10 längtan


Till dig helige ande,


Kvinnorna i mina grupper har hört mig säga dessa ord många gånger, "Längtan läker". De orden är som en ständig bön i mitt inre. Anden suckar djupt i mig, av sig själv. Orden kommer ur ett djup längre ner än jag på egen hand förmår ta mig. Dithän dras jag. Kärleken kräver ner mig i det mörker som inte är mörkt, bara svart och vilsamt. Nere i myllan finns den platsen. Här kan jag inget se. Här hör jag ingenting. Hit tas jag. Allt som finns är djupa vågor som berör mig, som om Anden hade händer. En magisk plats så behaglig att jag vill stanna kvar där, under täcket med kärleken. 

Jag förvandlas därnere, omsluten av den svarta jorden. Som en lerklump i kärlekens händer låter jag mig formas. Jag blir vacker i det formandet. En skönhet när allt motstånd upphör. Jag blir alldeles mjuk och len, lustfyllt följsam. Ingenting gör jag av mig själv. Totalt avslappnad tar jag emot. Jag njuter av kärleken som vill uppfylla min längtan. Det är så behagligt att vara som en deg som knådas med sådan ömhet och varsamhet. Att låta mig genomsyras av kärlekens sötma. Jag bakas till ett bröd med smak av honung. Hur är det möjligt? tänker jag ibland, och gläds i nästa stund åt den kropp Gud gett mig som kan vara så intim och nära Anden. Jag älskar när den helige ande gör mig mer kvinnlig och så kärleksfullt formar fram den feminitet i mig som tagit skada. Längtan läker mig och stärker mig. En längtan så djupt planterad av Gud att bara hans egen Ande når dit och tillåts forma mig. 

Älskande är Anden. Utgivande och mottagande i totalhet. Anden förlorar sig i mig och jag förlorar mig i honom. Så blir vi mer och mer kärlek.  

Wilfrid Stinissens ord idag i boken "I dag är Guds dag" är så mitt i prick att jag bara måste dela den sidan med er. Varsågod, ord om längtan från en mycket god andlig vägledare. 



Marie

40 dagar för kärleken # 9 personlig tro

Till min treenige Gud

Om min tro vore religion utan relation, kunde jag inte kalla mig kristen.
Om min tro vore enhet snarare än enighet, skulle jag inte kunna stå kvar i min tro.
Om min tro var bokstav utan att den bokstavligen hade förvandlat mig, vore den bara tomma ord.
Om min tro vilade på enbart en upplevelse, men saknade en personlighet, skulle min tro inte förankra mig i min vardag.
Om min tro bara byggde på vad lärjungarna, apostlarna, helgon, heliga och olika andemakter sa, skulle jag blivit vilseledd och förlorat min tro på vägen.



Min kristna tro är den världsreligion som har flest anhängare och som vänder sig lika mycket till ett litet barn som till en person vid livets slutskede. Den frågar inte efter min hudfärg eller vilket språk jag talar, jag ges ett språk som alla kan välja att ta emot - den helige andes kärlek. Jag måste inte vara född kristen, jag blir det när jag vänder mig till Jesus och bekänner Kristus. Det är en religion som är en relation från början till slut. Gud Fadern, ängeln Gabriel som kommer med helig ande och jungfru Maria. Moder Maria, Guds son och i honom Fadern. Sonen, Fadern och mellan dem total öppenhet för kärleken som tas emot och ges tillbaka.

Min kristna tro är inte enhet. Den är enighet. Enhet är enkelt, det kräver inte enighet. Det bara är. Enigheten i kristen tro är treenigheten. Det råder fullständig frid och fred mellan de tre. Total enighet. De inte bara är vad de är i sig själva, de är i ständigt vardande med varandra. Tanken är svindlade vacker. Det är en kärlek som ständigt växer i den enigheten som innebär att de alltid är vad de är och ständigt blir mer av vad de är för att de utger sig åt varandra. De är, de förblir och samtidigt skapas de, på en och samma gång. Min hjärna kan inte förstå, men mitt hjärta kan känna rörelsen i andetagen. Min kropp kan hålla den sanningen. Jag är samma som jag var när jag föddes, ändå är jag samtidigt mer idag av vad jag var då och jag har formats under tiden så att min kropp ser annorlunda ut men kroppen är densamma.



En bokstav är vad den är. Begränsad. Utvald och bortvald av människan. Tolkad av läsaren. Sorterad i tusentals år. Översatt. Den kan vara tom som en musselskal utan pärla. Den kan vara full av liv. En dyrbar skatt. Om jag läser Bibelns texter som jag läser en roman då glömmer jag enigheten. Ordet och jag är ensamma och separerade var för sig. Min åsikt står mot eller med bokstavens åsikt. Men vi skulle ju vara tre och söka enighet!
Välkommen in du helige ande med din kärlek som är dold i varje bokstav och som villigt visar sig när jag säger "Kom!" Då svarar Anden "Kom!" Dansen kan börja.
Varje bokstav bli bokstavligen en dörr som förvandlar mig. Jag låter Gud ansa och beskära, befrukta och bevittna, betrakta och belysa mig. Det är som om han kan se mig när vi möts på bladet i boken. Jag ser och söker honom. Han ser och söker mig. Vi ser in i varandras ögon en lång stund i tystnaden som omsluter oss. Plötsligt säger han med ömsint röst: "Du har din faders ögon", och hjärtat stannar för en sekund eller två eller tre. Jag kippar efter andan av hans ord. Jag slutar blinka. Min blick är fäst i hans kärleksfulla blick. "Har jag fått dina ögon?" viskar jag skräckslaget fram. Som ett barn är jag med honom. Ett barn som vill vara precis som honom, för han är allt jag önskar att alla människor var. "Ja", svarar han efter vad som känns som en evighet. "Du har mina ögon och en uppnosig liten näsa. Se efter själv." Jag vänder mitt ansikte mot spegeln intill. Mina ögon är varma och bruna, de glittrar av ljuset i bakgrunden. De är djupa och levande. Fulla av kärlek. Jo, jag har min pappas ögon. Och näsan har stora näsborrar så jag kan ta djupa heliga andetag. Och jo, han har rätt. Jag är uppnosig och djärv. Och sätter jag näsan i vädret brukar det sluta med att jag slår mig rejält. För med näsan i vädret då brukar jag himla med ögonen, och det gör inte Gud. Då är de inte lika hans.
Min pappas varsamma kärlek kan inte ens döljas i de mest brutala mänskliga berättelser som finns i Bibeln. De bara kräver av mig en ännu djupare tilltro till honom. Jag står kvar när orden skaver för att invänta den Fader som kommer att uppenbara sig till slut, bakom urvalet av de bokstäver som nedtecknats. Gud låter sig inte begränsas av vad människor väljer. Men jag begränsas när jag väljer att inte tro att han finns överallt för mig med sin kärlek.
Bokstäver blir levande. De får liv när jag kallar på Anden att visa sig i dem. Gud kliver ner och ut i mig. Han tar plats i den form jag kan ta emot honom. I ordet. I kroppen. I mötet med en person.

Lycksalighet. Himmelsk nåd. En glimt av himmelrikets oändliga kärlek och ljus. Jag har haft alla de mest extraordinära upplevelser en människa kan ha. Likaså har jag mött Satans blick. Demoner som angriper mig. Andemakterna är inte en, de är två. Om Gud inte var person, skulle jag inte kunna skrika "Pappa!!!" och förvänta mig en Fader som öppnade dörren till sitt hus och drog mig in i sina armar när jag kom springande med ondskan hack i hälarna. Jag skulle inte kunna använda min broder Jesus ord "Vik hädan!" Jag skulle inte kunna sitta framför ett kors och se livet lämna honom och känna hans blod droppa ner över mig. Han som var människa och Gud. Som är. Som förblir.
Jesus skulle inte vara barnet i Marias mage vars sparkar jag kunde känna med min hand på hennes gravida kropp. Hon, Maria, skulle vara en kvinna, vem som helst, inte Guds mor full av nåd. Om Gud inte var person skulle jag inte kunna sjunka ner vid Jesu fötter med min sorg över världens oro och hat och säga "snälla Jesus gör något, förbarma dig över oss". Ingen skulle kunna lyfta av det tunga oket av medkänsla och all min egen maktlöshet. Om Gud inte var person skulle jag inte kunna krypa in i Moder Marias famn och säga "håll om mig och trösta mig, du som vet hur det är att förlora det mest dyrbara". Om Gud inte var person skulle jag inte kunna sträcka upp mina armar mot himlen, lyfta upp mitt hjärta och utbrista "fyll mig med din helige ande, ge mig kraft och mod".
Gud skulle bara vara luft, en kort stund av enhet utanför min kropp. Om jag har tur ett upplöst tillstånd tillsammans med den gode anden som älskar mig villkorslöst. Om jag har otur ett med den andre andemakten som vill förgöra allt gott och mänskligt.
Om Gud inte var person skulle min kropp inte vara helig och inte en tempel för hans kärlek.

Om min tro vilade på vad alla de andra sa som påstod sig ha mött Jesus, Maria, den helige ande eller Fadern, skulle jag inte kunna vara personlig med Gud. För alla andra är precis som jag, ofullkomliga och helt vanliga människor. De missförstår, har åsikter, gör urval, tvivlar och gör fel. Jag skulle inte våga vara naken med dem såsom jag är med Gud. Jag vill inte formas av dem som inte vet vem de själva är. Jag vill inte forma mig själv eftersom jag är bra på att förringa och döma mig själv. Bara Gud kan forma mig, han som vet vem jag var när jag föddes, som känner mig som den jag är nu och som är den ende som vet vem jag ska formas till för att leva i kärleken som utger sig och tar emot.


Älskade treenige Gud, min Fader, din Son och den helige Ande med sin kärlek, tack för att du är så personlig och för att du vill att jag är personlig med dig. Tack för att du inte är luft utan ande och kan ta kropp såsom du vill. Tack för att du är eld och vatten och vind och jord. Tack för att du är Ordet som blev människa. Tack för att du dog. Tack för att du ger nytt liv där ingen tror att det finns något mer att hämta. Tack för att du älskar mig och alla andra när ingen annan förmår. Tack för att du inte överger. Tack för att du skapat ett paradis och för att du lovat mig ett nytt sådant när vi människor förstört det första vi fick. Tack för att det visar mig att kärleken aldrig kan besegras, den bara finner ett nytt sätt att ge av sig själv. Tack för att du älskar mig så jag kan älska som du! 
Din Marie