Den 13 april föreläser jag på Livsfilosofiskt forum i Malmö.

"Jag öppnar dörren på glänt in till min innersta heliga kammare."

Leva med mål och mening!
En föreläsning om att vara kvinna och lärjunge på 2000-talet.

"Det tog Marie nästan 20 år innan hon insåg att hennes djupa vänskap med Gud och de andliga gåvorna var sällsynta. Kom och lyssna till en nära skildring av de med- och motgångar som kommer när kärleken till Gud överstiger allt annat.
   I denna nya föreläsning delar hon för första gången öppet sina tankar om klosterliv, om mötet med Jesus, om att välja sin kallelse före själsfränden och skälet till att hon slängde sitt färdiga manus till novellsamlingen 'Erotisk för Gud'."

Välkomna! 


Passa på att lyssna till denna nya föreläsning!

Föreningskvällarna börjar som regel klockan 19.00 och dörren öppnas runt klockan 18.00. Entréavgiften till vårens sammankomster är: 140 kr för icke medlem 100 kr för medlem
 Tänk på att visa medlemskortet i kassan för att erhålla rabatten.

Till Livsfilosofiskt forum:
http://livsfilosofisktforum.se/program_vt2016/marie.13.04.16.html

Kärleken - vi tre

Du och jag. Vi.
Som de två änderna som lyfter och flyger sida vid sida.
Som de två hararna som skuttar fram tillsammans på åkern.

Tänk att det är så självklart att älska.
Så naturligt att vilja ge, vilja dela med sig av sin ömhet.
Njuta av att beröra och beundra den andre.

Varför stannar jag då upp vid tanken på att ta emot kärleken?
Varför tvekar jag över det egna värdet?
Varför skulle jag inte vara gåvan som den andre är?

Vi. Jag och du.
Som handen i en handske en kall vinterdag.
Som två kroppar under samma mjuka filt.

Tänk att inget är så självklart som att vilja älskas.
Så naturligt att önska sig, längta efter, i alla tider.
Njuta av tvåsamhetens värme och vänskap.

Livet stannar upp om jag inte bejakar kärleken med varje cell.
Livet tappar sitt värde utan kärleken att njuta av.
Livets största gåva är att älska och älskas.

Vi.
Du och jag och kärleken.

© Marie Ek Lipanovska 2016-02-19

Med en andlig vägledare söker man svar på de frågor alla människor bär inom sig.

Jag sitter och läser en intressant bok när jag inom mig hör Di Leva sjunga: ”vem ska man tro på, tro på, tro på när, tro på när det är så här?”

Vilken bra fråga. Vem ska man tro på när det är så här?


Jag läser en bok av Henri J M Nouwen. Han var en katolsk präst och andlig vägledare med lång akademisk karriär som lämnade sin tjänst och delade de sista åren av sitt liv med mentalt handikappade människor på en kommunitet i Canada. Hans texter är underbara. Jag ska senare idag till biblioteket för att hämta en annan bok av honom som jag beställt - ”Djupt personligt”. De texter jag läst tyder på att Henri var en varm innerlig människa som också hade modet att var personlig i sitt vittnesbörd. Han berättar ärligt om sina egna brister utan att bli självupptagen. Han använder sitt liv för att peka på Guds liv och verklighet. 

Lika mycket som jag gläds åt den andliga väckelse hos män och kvinnor jag ser runt om i världen, oroas jag av dess rotlöshet. Jag ser hur den nya andligheten skär av en bekväm gren från ett gammalt fruktbärande religiöst träd och planterar det i ny modern jord. Men sällan tillsammans med konsten att odla det och ansvaret att beskära och ansa. Inom religion och själslig utveckling har det varit en självklarhet att andlig visdom tar tid, lång tid, att lära sig. Uråldriga traditioner och gammal kunskap, andliga såväl som kroppsliga övningar, och en djup existentiell förståelse för människans natur – med hänsyn för kropp, själ och ande, har gått i arv från mästare till elev. Det innebär att varje mästare i sin tur haft en ännu mer erfaren mästare och på så sätt har rötterna varit djupa och väl förankrade i en samlad erfarenhet.
Numera erbjuds helgkurser i andlighet och med ett diplom i handen ger sig sedan dessa euforiska personer in på att vägleda andra människor. Den som läst något som är skrivet av människor med ett långt liv inom en tro finner snabbt en varningstext för nybörjaren. ”Om du blir full på Anden, behöver du först nyktra till.” 


Det tog mig 15 år att inse att de människor jag sökte andlig vägledning hos: Dr Wayne Dyer, Deepak Chopra, med flera, att de alla hade något gemensamt. De sökte visdom inte från trädkronan och grenarna, utan långt nere bland rötterna i tusenåriga religioner och andliga traditioner. Jag såg också hos dem att det var enkelt att tappa huvudet när man går på en andlig väg. Att falla för frestelsen och börja tro att den visdom och kunskap som man förmedlar kommer från en själv. Hur många gånger har jag inte blivit hög på mig själv och mina andliga upplevelser? 

Jag tröttnade på att ha dem som mellanhänder och tolkar, på att irra runt i cirklar i sökandet efter den lättaste vägen till ett liv ihop med Gud. För ett andligt mantra jag var snabb att lägga mig till med var ”det som är rätt är lätt”. Jag bestämde mig för att välja en (1) väg och gå den. Jag valde den kristna. Den är inte spikrak, snarare krokig. Den går upp och ner och är full av gropar, frestelser, prövningar och periodvis är den fruktansvärt ensam och långtråkig. Det är då jag förstår vad profeterna och helgonen menar med att andlighet inte handlar om att söka sköna upplevelser.

Bibeln handlar inte bara om Jesus utan rör även tiden som tar oss hela vägen tillbaka till alltings skapelse av världen. Abraham, som är stamfadern, föds för 4000 år sedan. Så när vi tänker att kristen tro är 2000 år gammal så missar vi att det bara gäller det nya förbundet med Gud. Det första är alltså dubbelt så gammalt, och dessa två kan inte separeras. Det nya förbundet fullbordar det gamla. Hela Gamla Testamentet pratar om att Messias en dag ska komma. I Nya Testamentet är han hos oss. Bibeln är som ett helt bibliotek. Spännande profeter med stor tro blandas med högst mänskliga livsskildringar där åtrå, otrohet, galenskap, krig och mord råder. Det är inte svårt att känna igen sig. Det mest fascinerande är att det inte är sagor. Det är berättelser om människor som levt. 

Eftersom jag är närmast besatt av att förstå Kärleken som väsen uppskattar jag de passionerade texterna i Höga Visan. Jag skrattar ibland högt när jag läser Ordspråksboken. Det gäller att komma ihåg under vilken period texterna skrevs, samtidigt är det otroligt hur tidlös visdomen ofta är om man väljer att se den genom samtidens ögon. 

Så vem ska man tro på när man söker sin andlighet? 

Jag tänker helt logiskt. Jag lyssnar på dem som vandrat samma väg som jag valt. Därför älskar jag att läsa böcker av de gamla ökenfäderna och mödrarna från århundradena precis efter Kristus. Visdomen är ofta så djup att jag får ta en liten bit text åt gången och gå och tugga på den länge. Så mättade med Anden är deras ord. 

Man kan milt uttryckt säga att jag är förälskad i Skapelseberättelsen i Första Moseboken i Bibeln och Uppenbarelseboken. Jag tyckte mycket om en bok som handlade om den heliga Teresa av Avilas liv. Den slukade jag. Jag förmådde inte lägga undan den när jag väl öppnat den. Heliga Birgittas texter är minst sagt udda och de kräver ett visst meditativt tillstånd för att jag ska kunna ta in dem. Jag är väldigt förtjust i texter av karmelitmunken Wilfrid Stinissen. Han dog bara för något år sedan. Det är inte svårt att inse att han levde väldigt nära Gud och Jesus när man läser honom. Han är mild och mjuk, lättsmält och begriplig. Han finns med mig varje morgon med boken ”Idag är Guds dag”. Jag ska läsa om Moder Teresa också. Jag såg boken på bokbordet i kyrkan. Det kliade i fingrarna. Gemensamt för alla dem jag söker andlig vägledning och visdom hos, är att de alla på olika sätt vigt sina liv åt Gud.

I många år önskade jag mig en andlig vägledare som kunde finnas personligen vid min sida på min livsresa. För två år sedan ledde Gud mig till honom. Han har levt hela sitt liv ihop med Gud och verkat i 40 år som präst. Han i sin tur har någon att luta sig mot som är mer erfaren än honom. Det känns betryggande. Jag har sökt i 17 år efter en trogen vänskap med Gud. Jag är ännu en nybörjare. På LinkedIn har det en tid stått "Andlig vägledare hos Själaglad” men jag känner att jag måste ta bort den titeln. Meditationsledare kan jag kalla mig. Coach likaså. En andlig vän som ger själavård – ja det är jag, en utomstående person att prata med om allt som rör livet. Men andlig vägledare – nej det blir jag kanske om ytterligare 17 år. 

För mig är det idag helt otänkbart att inte ha någon som känner till livets och de andliga fallgroparna och trånga passagerna på Vägen. Jag behöver min andlige vägledare som slipsten, som kräkpåse, som blomvas, som stötesten, som bollplank, som ett stort tålmodigt öra och ett bibliotek. Att ha en andlig vägledare är att ha någon att komma och klä av sig inför. Han har sett mig arg, ledsen, glad, irriterad, förtvivlad, osäker, rädd, sorgsen, uppgiven, upprymd och allt annat som en människa bär på. Jag har legat inne i sakristian och snorat ner golvet. Jag har studsat in ivrig över att få svar på frågor jag haft om kristen tro. Jag har sagt rakt ut att jag haft lust att sparka honom på benet. Fler än en gång. Jag har i hans närvaro rämnat igenom de mest obehagliga känslor som finns; övergivenhet och ensamhet. Jag har avslöjat sanningen om mig själv inför honom. De ljuvliga sidorna av mig och de ruttna sidorna. Så skönt det är att avklä sig lögner, roller och masker. Så skönt det är att riva murar som byggts upp av rädslor som slutat skydda mig och istället förvandlats till något som fängslar och innesluter kärleken. Så befriande att använda allt bråte till att bygga broar av gemenskap, tillit, varsamhet, vördnad och Guds kärlek. 

En god andlig ledare dömer inte och forcerar inget. Han eller hon är närvarande, vis och har lång livserfarenhet. De växer inte på träd. De kan inte köpas på nätet. De ger inga helgkurser. Faktum är att de bästa ofta håller sig mycket för sig själv. Jag är lyckligt lottad och väldigt tacksam för Guds kärlek som gav mig en sådan gåva. 

Med en andlig vägledare söker man svar på de frågor alla människor bär inom sig.

Vem är jag?
Vem är Gud?
Var hör jag hemma?

Det är en relation som ofta pågår i många år, ibland en hel livstid. Det är möten som sker i gemenskap med Gud, där bön och välsignelse är självklara ingredienser. Det är inget för den som söker den enkla vägen eller vill leva ett bekvämt liv där den fysiska världen står för tryggheten i tillvaron. Det är för den person som vill leva i en sann vänskap med Gud och i enlighet med sin tro. Det är för den som insett att det är en omöjlighet att uppnå det på egen hand och för den som är villig att ta emot hjälpen från en erfaren person.

Så vad är svaret på Di Levas fråga ”vem ska man tro på?”
Det finns säkert många svar. Ett bra svar finner jag i det fyrtiosjätte andliga talet av Isak Syriern, som dog ca 700. 

”Begär inte råd av den som inte lever samma liv som du, hur vis han än må vara. Det är bättre att anförtro dig åt en enkel och obildad man som själv har erfarenhet, än åt en lärd filosof som talar om vad han har utforskat men som saknar erfarenhet.”

Tänk så många kloka gubbar och gummor det finns att lyssna till om vi vänder oss bort från den värld som upplyfter ungdomen som ett ideal och påstår att ålderdomen är förkastlig. Tänk om vi bara insåg att visdom kommer med ålder och erfarenhet, att den aldrig skryter om sig själv och därför alltid ligger dold så att bara den som söker kan finna den. 

/Marie

Kan jag få en kristen läkare tack!

Jag har nog aldrig förstått vidden av min egen tro förrän jag blev sjuk. Det var först när världen rasade samman som jag insåg den outnyttjade potentialen som låg begravd i min kristna tro. Det var som att finna en skatt nere på havets botten, en pärla i en mussla, en stor penningpung nergrävd i åkern. 

 

För den som saknar alla former av andlig tro blir mina ord obegripliga, men för den som känner att andligheten är en självklar del av livet kanske mina ord landar med ett budskap.



Jag minns när jag satt framför läkaren som verkligen var villig att se mig och lyssna till mig, att jag ändå inte nådde fram. Han frågade mig vad jag skulle vilja ha för hjälp om jag själv fick önska. Jag svarade "beröring". Han sa att tyvärr erbjöd inte vården det men jag kunde få mindfullness. Jag tackade vänligt nej, jag behövde inte mer för sinnet. Jag förklarade att jag hade en fantastisk biktfader och att jag gick regelbundet i kyrkan på gudstjänster. Så den delen i mig fick vad den behövde.

Jag beskrev min välutvecklade sensitivitet. Jag förklarade att jag medvetet tittade bort för att inte registrera läkarens alla rörelser eftersom min kropp var så nedbruten att det var svårt för mig att hålla honom borta från mitt eget nervsystem. Jag gick inte in på att förklara de spegelneuroner vi har i hjärnan som gör att om vi människor skulle sakna hud så skulle vi inte kunna särskilja vad som är mig och dig. Gränserna suddas ut. Även om min kropp hade hud så reagerade min kropp som om huden var upplöst. Jag förklarade för honom att därför var jag förståndig nog att avstå från att vistas i miljöer som inte var hälsosamma från mig. Några nya människor ville jag inte ha in i mitt liv just nu för det var skadligt för mig.

Han förstod att jag erfor mycket och starka känslor och frågade om jag ville ha antidepressiv medicin. Jag tittade på honom och svarade nej, det skulle bara skjuta upp problemet, inte lära mig att leva med den jag är och bygga den hud som är nödvändigt för att jag ska kunna leva ute i livet utan att känna allt och alla. Jag såg att han inte riktigt såg på situationen med samma ögon. Det var då jag först tänkte tanken att jag skulle vilja ha en kristen läkare att gå till. En som inte bara såg på mig med holistiska ögon utan också såg den kristna tron som ett verktyg för läkning.

När jag vandrade iväg, utan mediciner men sjukskriven heltid i tre månader för utmattning, då kände jag mig ledsen. Läkaren var en bra läkare. Jag behövde bara berätta vad som hade hänt i livet de senaste åren med alla enorma förluster och händelser för att han skulle säga att det inte var konstigt att jag var helt slut. Han tog sig tid för mig. Vi satt i nästan 45 minuter och pratade. Han begärde in alla gamla journaler. Han var mogen, mjuk, varsam och vänlig. Han var den bästa sortens läkare jag kunde önska mig utifrån den traditionella sjukvård vi har. Men det var också uppenbart att han inte hade sökt djupet av sin egen andlighet och han inte var införstådd med kroppens egen förmåga och vilja att läka. Han hade uppenbarligen ingen erfarenhet av läkekraften i meditation, böner och tro som praktiseras. Därför kände jag mig ledsen. Jag upplevde  att den biten av mig som är det mitt allra innersta och mest sanna jag, där det hela och kraftfulla finns, var något jag behövde försvara och förklara.
Hur ska den som aldrig bett veta vidden av den läkekraft som ligger i mina egna böner och andras förböner för mig? Hur förklarar man vad som sker i bikten när jag försonas och befrias från mina känslor av skuld, skam, sorg och maktlöshet? Hur berättar jag om den kraft och glädje som finns i högmässans psalmer och nattvardens mystik?

Ju mer jag försökte förklara det som inte kan förklaras, desto mer förvirrad lät jag. Jag hörde det själv. Om han hade varit en praktiserade kristen skulle jag haft möjligheten att tas emot i det som är mitt allra innersta och mest värdefulla; min relation till Gud och Jesus. Jag skulle ha kunna säga öppet att Jesus är min läkare och du är hans fysiska medhjälpare utan att det lät märkligt. En kristen läkare skulle troligtvis le och svara att han instämmer. Jag skulle utan att ifrågasättas förklara att jag i de mest smärtsamma och svåra situationer först ber till Gud och säger till min biktfader att be extra för mig. Läkaren skulle troligtvis fråga om jag kunde ha en bönekedja under en period eller fråga min församling om utökad förbön för mig. Han skulle kanske fråga om jag läste Bibeln och om jag svarade nej skulle han skriva ut det på recept. Han skulle vilja använda min tro som ett redskap för läkning utan att han övergav läkaren i honom. Prover skulle tas, för kanske behövde min kropp tillskott. Han skulle säkert säga att sömn, vila, motion och mat är viktigt. Kanske skulle han fråga samma fråga som den traditionella läkaren "om du fick önska dig något vad skulle du vilja ha?" Jag skulle svara "beröring". Han skulle berätta att vården inte kan erbjuda det men att det finns mindfullness om jag vill ha det. Jag skulle svara nej. Han kanske skulle fråga om antidepressiv medicin och jag skulle svara att det i mitt fall bara är ett plåster som döljer såret inte en läkning på djupet.


För mig som professionell coach är frasen "från tanke till handling" väl använd. Som coach lärde jag mig att jag ska gå från nuläget till önskeläge. När jag blev sjuk ändrades den frasen till "från tro till handling". Jag ska ingenstans. Jag är här i nuet och står vänd inåt mot Gud så mycket jag kan. Ju djupare jag förankrar min tro desto mer tar den sig ett självklart uttryck i mina handlingar gentemot andra i vardagen utan att jag önskar mig en specifik utgång av det hela.

Jag söker inte mig själv i mig själv. Jag söker Gud och finner mig själv i honom. Jag vill idag Guds vilja för mig. För jag har insett att hans kärlek för mig alltid större än min egen för mig själv. Hans önskningar om lycka, frid och kärlek för mig överstiger mina egna med hästlängder. För mig är kristet ledarskap att följa i Jesu fotspår. Personlig utveckling är att utveckla min person att likna Kristus. Tron är handling. Bön, förbön, församlingsliv, familjeliv, tjänande av människor i min närhet, tala om Gud och Jesus, andlig läsning, vara i kärleken mellan Fadern och Sonen och ledas av den Helige Ande. Det är en vandring lika mycket inåt som utåt. En pilgrimsvandring. Jag vill leva i djup vänskap med Gud och vara till glädje för honom. Den dag då jag står inför hela hans härlighet och evigt liv i hans kärlek då vill jag själv känna att jag aldrig skämdes för honom utan stolt skröt om hans kärlek till mig som hans barn och den kärlek han har till allt han skapat. (Jag vet hur ont det gör i mitt hjärta när barnen någon gång skämts för mig.)

Bönerna jag bad från djupet av mitt hjärta fyra gånger om dagen var mer verkningsfulla än någon medicin när jag var som mest sjuk. Tårarna jag grät och känslorna jag inte flydde ifrån tvättade rent bättre än något annat vatten. Förbönerna från min församling och min biktfader var som balsam för både kropp och själ, så mycket mer läkande än all sårsalva i världen. Jag lade min tillit i Guds händer istället för hos sjukvården, men jag är djupt tacksam för all den hjälp och det bemötande jag fick. Jag är stolt över mitt land och hur vi tar hand om våra medborgare. Samtalen med prästen var mer förlösande än några samtal jag haft med personer jag mött inom sjukvården. Kyrkan med sin pålitlighet, där mässorna är på samma dagar och i samma form, år ut och år in, skänker en vila som samhället inte kan erbjuda mig eftersom den världen oavbrutet förändras och grundar sitt utbud i efterfrågan och ekonomisk vinst.


Ibland måste vi ömsa skinn och ge kroppen tid att iklä sig nya kläder. Jag klär inte i ormskinn, men jag är vacker i mina skira blad och mina sköra blommor. Jag doftar gärna av helig ande och bär med glädje andens frukter. Att förvandla mitt kors till livets träd är ett livslångt uppdrag som inte kan påskyndas. Tiden har sin egen gång och det enda jag vet är att ju mer jag tar emot Guds ljus, låter mig vattnas av hans nåd och lär mig vad som ska beskäras och vad som ska förökas genom att lyssna på Jesus och helig andes vägledning, desto bättre blir förutsättningarna för en rik frisk skörd.

Må du drabbas av Guds kärlek för dig och ta emot hans frid!
Marie

Kärlekens klagan



Kärlekens klagan

Herre var är du?
Hör du inte mitt rop?
Känner du inte min klagan?

Vågorna slår in mot stranden.
Natthimlen blänker i vattnet.
Vinden smeker den varma sanden.

Herre var är du?
Vet du inte att jag väntar?
När är tiden av ensamhet över?

Mina lungor fylls av din ande.
Mina öron lyssnar efter dina steg.
Mitt hjärta har inte längre någon dörr.

Herre var är du?
Varför dröjer du med svaret?
Har jag inte visat dig min kärlek?

Mannen var ensam, såg Herren.
Från hans revben skapade han kvinnan.
Till honom gav han henne, ämnade för varandra.

Herre var är du?
Hör du inte vår längtan?
Känner du inte vår saknad?

Jag formades ur hans kropp.
Från platsen som skyddar hans hjärta.
Vi är inte skapade att leva så långt från varandra.

Herre kom fram nu.
Du som tog mig ur hans bröst.
Du som lämnade i honom ett tomrum.

Hur ska vi föröka det goda?
Hur ska vi förvalta allt du gav oss?
Hur ska det gå till, när vi inte är tillsammans?

Herre du som älskar oss.
Du som är vår skapare och själva kärleken.
Du som förenar och förvandlar i all evighet.

Älska oss, låt oss älska och bli älskade.

© Marie Ek Lipanovska 2016-02-12




Kärlekens arm



Kärlekens arm

På din arm försvinner alla tvivel.
På din arm släpper all oro.
På din arm omsluts jag av friden,
och kärleken som genomsyrar dig.

Du doftar som en dag på havet.
Saltstänkt, vindpinad och levande.

På din arm gråter jag av lättnad.
På din arm skrattar jag högt.
På din arm rinner ilskan av mig,
och kärleken börjar genomsyra mig.

Du smakar som smultron på tråd.
Somrig, söt och helt naturlig.

På din arm tar jag emot nåden.
På din arm förvandlas livet.
På din arm försonas jag med världen,
och kärleken segrar över döden.

Du ser ut som en stjärnklar himmel.
Strålande, oändlig och magisk.

På din arm dör den gamla människan.
På din arm föds det eviga livet.
På din arm blir jag Kristuslik,
för att du älskar mig utan gräns.

Du är den av kärleken utsände.
Död, begraven och återuppstånden.

© Marie Ek Lipanovska 2016-02-13

Kärlekens dans


Kärlekens dans

De varma tonerna dansar över det kalla golvet.
Språket jag inte förstår talar förtroligt till mitt hjärta.
Saknad och längtan rör sig följsamt i samma takt.

Hans värme dansar runt mig och tinar upp min kyla.
Orden som rinner ur hans mun vattnar jorden i mitt hjärta.
Hans saknar mig i min frånvaro och jag längtar ständigt efter honom.

Som en het ökenvind sveper han omkring mitt stelfrusna isberg.
Kärleken viskar om trons mysterium och en nedgrävd skatt inuti mig.
Han är brudgummen som tåligt väntar och jag bruden som är så efterlängtad.

Hans vackra lena händer fattar varsamt tag i mina vintertorra och nariga.
Kärleken strålar ur hela hans väsen och min hjärteport slås upp på vid gavel.
Jag släpper taget och ger mig hän i kärlekens dans som han är skaparen av. 

I hans famn är jag lycklig.
I hans famn är jag trygg.
I hans famn finns kärleken.
I hans famn är jag fri.
I hans famn lever jag livet.
I hans famn finns friden.
I hans famn hör jag hemma. 

©Marie Ek Lipanovska 2016-02-10




Tacksamhet är en skön huvudkudde. 
Tacksamhet serverar insikter. 
Tacksamhet skapar fokus. 
Tacksamhet gör en glad. 
Tacksamhet är en inställning till livet.

 Jag erbjuder en skrivkurs på distans för dig som gärna vill skriva tackbok
men inte riktigt får tummarna loss utan behöver lite hjälp på traven.
15 minuter/dag i en månad är allt du behöver lägga ner i tid.
Du får ett kort mejl om dagen med enkla instruktioner och lite inspiration.
Priset är 1000 kr inkl. moms och du får en faktura via e-post.
Mejla mig på marie@sjalaglad.nu 

Kram Marie