tid att lyssna till Jesus - igen?

Inga människor inspirerar mig så mycket som de som ger upp sig själv för Gud och mänskligheten. Ingen annanstans har jag funnit så mycket livsvisdom som jag kan applicera i min egen vardag som hos de personer vi kanske upplever som bortvända från världen. Jag fascineras av munkar, nunnor, ökenfäder och ökenmödrar. De heligas liv vittnar lika mycket om människans enorma kärlek som den vittnar om Guds oändliga kärlek. Därför sjunker jag gärna ner i böcker som pekar på dessa människor som med sin hängivenhet förvandlat världen i tvåtusen år. I en värld då andligheten blivit en global pengaindustri med självförverkligande som vägen ut ur den egna egoismen, söker jag istället svar hos de som förändrade världen genom total fattigdom, självförnekelse och i Guds verklighet. De finns en stor skatt att djupdyka ner i fylld av mycket kända och mindre kända människor som förvandlat sin samtid genom tro, hopp och kärlek.


Fotspår i sanden. Foto: Angelina Ek Lipanovska

Jag skriver ett tackmejl till en författare vars böcker jag älskar, och förklarar hur mycket hans böcker betyder för mig. Ett fint svar får jag tillbaka och ett tips på ett kloster i Italien. Gud drar i mig, jag känner det. Jag är trött på mig själv och jag längtar efter Gud. Vad finns bortom den egna horisonten? I mitt inre har jag sett fotspåren i sanden på stranden. Är det Jesu fotspår? Är jag hack i häl på honom eller följer jag fel person? 



Jag finner denna gamla bild från 2009. Tänk att ett foto kan innehålla så mycket dold information. Det är i bilen hem jag berättar för föraren om vad som guppar i mitt hjärta, att Jesus kallar mig att möta honom. Jag är rädd. Orolig för vad andra ska tycka och tänka om mig. Jag är vid den tidpunkten i mitt liv andligt sökande. Jag har en stark gudstro. Gud verkar på olika sätt i mitt liv. Men Jesus, honom känner jag inte. Tre intensiva månader ihop får vi när jag väl bestämmer mig för att säga ja. Jag skriver bloggen/boken tid att lyssna. Varje dag sitter jag i djup meditation och möter Jesus. Jag lyssnar, ser och nedtecknar allt jag upplever. Jag delar dessa texter på en blogg. Jag är skräckslagen. Vad ska alla tycka? Jag möts av kärlek från de som läser. De vittnar om hur texterna tycks komma med precis vad de behöver höra. Ett par timmar om dagen tar detta mig, att meditera, skriva och lägga upp. Bloggen finns inte tillgänglig längre. Jag tog bort den för något år sedan. Vad jag ännu inte lärt mig särskilja är mina egna tankar och känslor från Guds tilltal eller vad Jesus uppenbarar för mig. Jag vill inte att mitt begränsade sinne genomsyrar hans oändliga kärlek. Ska jag publicera sådant jag får se och höra i mina djupa möten med min treenige Gud, vill jag att mina ord först har granskats av andra oberoende ögon så att jag rensats bort och bara Gud finns kvar.Jag tvivlar inte på vår djupa relation och allt som Gud delar med mig, däremot vet jag att min förståelse är djupt begränsad. Ibland är saker enbart för mig att veta och annat är ämnat att dela med världen. Jag har ännu inte de verktyg och de andliga vägledare som kan hjälpa mig med detta. När tiden är inne att vittna för Jesus, då sänder Gud de människorna till mig som uppdraget kräver. Nu behöver jag avsätta tid att lyssna - igen.

När jag nu öppnar boken och läser i den förvånas jag. Vissa saker är så starkt kristna att de inte kan ha kommit ifrån mig vid den tidpunkten. Jag var andlig men inte kristen. Jag minns också hur jag själv inte kunde stå för allt jag skrev, att vissa saker stred direkt med mina egna uppfattningar. Men jag hade avgett ett löfte att inte censurera ett enda ord. Det löftet höll jag. 

tid att lyssna innehåller texter fyllda av kärlek. Men inte av sådan karaktär att de klappar medhårs sådant som inte är Guds kärlek. De varnar för ondskan, de talar om synd, de talar om människans ofullkomlighet. Liksom de ingjuter hopp, ljus, tröst och vägledning. Texterna rymmer också böner och välsignelser som Jesus då och då uttalar. 


Välsignelse
Jag ska skänka dig tröst när du är otröstlig.
Jag ska skänka dig kärlek när du känner dig oälskad.
Jag ska skänka dig stöd när alla vänt dig ryggen.
Jag ska bära dig när ensamheten slagit upp murar omkring dig, när orken är slut och benen inte längre bär dig.
Jag ska visa dig vägen när du kommit på villovägar.
Jag ska vara i din tjänst när helst du kallar.
Jag är din. Du är min. Utan mig är du inte hel. Kom till mig, låt oss tillsammans vandra på kärlekens och ljusets väg.
Jag ber för dig.
Amen.




Vem är han egentligen, Jesus, mannen med frälsarkransen? Fascinerande är att texterna tycks tidlösa, liksom frälsaren själv.

Marie

Förlåtelse befriar! - med smakprov #9 ur mobilboken

Gårdsplanen är full av kvinnor som gjuter cement. Vädret släpper ingen nederbörd som förstör den kreativa stunden. Sonen och jag har kämpat med att få igång den lånade gräsklipparen. Jag tror vi precis drog loss snöret. Sucken blir djup hos oss båda. Nya doftande syrenkvistar har jag klippt och satt i vasen på matbordet. Om en stund kör jag iväg för att lämna sonen hos vännerna som ska spela fotbollsmatch, själv ska jag iväg och dansa heliga danser. Ikväll kommer mamma på middag. Kan livet bli enklare än så här? Så långt ifrån lyx och flärd.

Ovan molnen. På väg hem.

Jag sitter som vanligt i djupa grubblerier över bibelord jag bär omkring på just nu. Johannesevangeliet 20:23: "Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden". Jag grubblar över vad jag upplever som synd och finner att jag skiljer synd från skuld. När känner jag skuld? När känner jag att jag syndat? Svaren på de frågorna behåller jag för mig själv. Följdfrågorna blir: hur får jag förlåtelse? Hur förlåter jag mig själv? Gud är inte den obarmhärtige domaren, det är jag själv.

Jag söker svar där jag vet att de finns, Bibeln. Jag söker försoningen där jag vet att den finns, hos Jesus. Jag låter dessa ord genomsyra mig idag, från Johannesevangeliet 8:10-11.
Jesus såg upp och sade till henne: "Kvinna, vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig? Hon svarade: "Nej, herre." Jesus sade: "Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer."

Smakprov #9 på boken jag skriver i mobilen:

"Jag stod och diskade gårdagens disk när jag insåg att jag måste förhålla mig till denna bok som till livet. Efter texten om siffror som bara lektes fram funderade jag en stund över vad det är för märklig bok som växer fram. Det finns ingen röd tråd, bara ord som vävs ihop till en trasmatta. Remsor som läggs efterhand jag får dem i min hand, tills den är klar att klippas loss från vävstolen och läggas på ett golv.
Ta inte min sifferlek för sanningen. Jag har ingen aning om var ifrån den numerlogifilisofin plötsligt växte fram. Vävde Gud eller var det jag som spann en tråd av alla lösa ändar? Ingen aning om jag ska vara ärlig. Men det var en lustig sifferteologi som tog form. Säkert rymmer den någon tråd av visdom och sanning.
Kan jag skriva till dig i en bokform om precis vad som helst? Är vardagslivet så pass intressant att du och jag vill dela denna stund ihop på den vita pappersarken? Ja, jag tycker det. För mig känns vår vardag ihop väsentlig. Trots allt går det inte att bygga ett liv på fester och högtidsdagar. Vardagsliv är mysigt anser jag.
©Marie Ek Lipanovska 2016





Det bor en Jesus och en Maria inom mig

Det finns en Maria inom mig. Jag har oroat mig för att det är en sida som springer ur högmodets källa. Men jag tror inte det är så. Jag börjar ana att Mariasidan är mitt renaste jag. Mitt allra heligaste. Jag älskar den kristna meditationen som innebär att jag lever mig in i orden i Bibeln. Låter texterna få liv i mig. Det är som att vandra i en osynlig värld, men inte för att få bekräftat mina egna åsikter eller söka brister i den kristna tron. Utanför för att lära känna Gud och kärleken genom mötena med de händelser som skildras i den fascinerande boken. Det är som en rundtur i ett himmelskt bibliotek.

Vad döljer sig bakom de slöjor vi alla har inom oss?

Älskade Moses, hur jag ömmar för denne man som skulle försöka föra ett bångstyrigt gnälligt folk från slaveriet i Egypten till frihet. Hur stod han ut i 40 år? Och Miriam, hans syster, tänk vilken listig flicka hon var som stannade kvar vid vassen där hennes lillebror blev nedlagd för att räddas från slakten på alla gossebarn. Vad tänkte hon när Faraos dotter dök upp och fann hennes lillebror?

Bibeln är full av förfärliga historier som skildrar människans allra värsta sidor. Den ljuger inte om vem vi är. Den slätar inte över våra mänskliga fel. Gud utgår ifrån just det svåra, det omöjliga i att vara en god människa när han sänder sin ende son att frälsa världen. Gud som Fadern tittar inte bort när hans barn begår de mest vidriga handlingar mot varandra och planeten vi fått att förvalta. Han känner varenda demonisk tanke vi tänker, lyssnar till vartenda djävulskt ord som lämnar våra läppar och bevittnar varenda skadlig handling vi begår. Utan att han överger. Utan att han slutar älska oss. Utan att han ger upp hoppet om att vi ska låta oss förvandlas av hans kärlek och nåd och vända hem till honom igen.

Det finns en Maria i mig och det finns en Jesus i mig. Jag skämdes under många år för att jag kände att det fanns en Jesus i mig. Jag slog på mig själv och tyckte jag hade Messiaskomplex. Så hård jag var mot mig själv. Så fruktansvärt obarmhärtig i min dom. Jag visste därför inte vad jag skulle göra med sådant andra sa till mig som bekräftade dessa sidor av mig själv. Jag minns en kvinna på andra sidan Atlanten som sa till mig: Marie, en bild av Moses dyker upp när vi pratar, när han klyver havet. Sådan är du. Vänd dig inte om för bakom dig går människor i hundratusental.
Jag ville inte lyssna på hennes ord. De tyngde. Ansvaret gjorde mig skräckslagen. Moses? Jag är ingen profet, inte en ledare av sådant format. Jag kan inte klyva havet med min tro. Jag har ingen stav jag fått av Gud. Ändå kände jag att hon såg något i mig som var sant.
Likadant var det med en man som coachade mig. Jag bad honom berättade vad han såg i mitt allra djupaste feminina, för jag hade inte tillgång till den sidan av mig själv. Anledningen till att han coachade mig var för att bryta hans rädsla för sin egen förmåga. Något hade gått snett vid en annan coaching och han var orolig för att skada en klient. Jag kände ingen rädsla. Något i mig litade på honom, den kärlek han har inom sig. Han bar på en historia av självmordsförsök. Den är inget han döljer, han pratar öppet om den. Jag är övertygad om att den som varit nära döden också vågar se djupare in i sanningen om och livet i en annan människa. Han såg Maria i mig. Vad han sa till mig berörde mig på djupet därför att jag hörde djupet varifrån hans ord kom. Jag såg det i hans ögon, att han såg något väldigt i mig. Att detta möte oss emellan var Guds plan blev tydligt redan samma dag när helvetet bröt loss i ett rum där vi båda befann oss. Vad som skedde där och då, vad jag fick bevittna och känna med min kropp, det återhämtar jag mig ännu ifrån. Trots att det snart gått fem år. 

Jag längtar efter något så omodernt som helighet. Andra har sett det långt innan jag vågat erkänna det för mig själv. Mitt hem är fullt av gåvor från underbara generösa människor. Alla pekar åt samma håll. Maria och Jesus. Ikoner, tavlor, statyer, böcker och sådant som används vid bön och mässor, oersättliga gåvor inhandlade på deras resor har jag fått de senaste åren. Jag har varit rädd för att bli satt på en piedestal. Jag är inget helgon, jag är en vanlig ofullkomlig människa med tusen misstag i min koffert. Men jag längtar efter helighet och jag är hängiven den längtan som brinner i mitt hjärta.

Jag längtar efter något så konstigt som att vara Guds tjänarinna i skymundan, inte en framgångsrik ledare alla vänder sig till för att få råd. Jag kan inte leda en enda människa från slaveri till frihet, för jag har inte lyckats med det själv. Jag kan inte klyva havet och låta hundratusentals gå torrskodda över till Guds förlovade land. Men jag har simmat över den oändliga oceanen som skiljde mig från Gud. Jag har drunknat, dalat ner till botten och dött ifrån den jag en gång var. Jag har lyfts upp till stranden av Gud. Vandrat i hans förtärande öken och törstat efter nådens friska vatten. Jag har stirrat Satan i ögonen och insett att kroppen kan dö, men min själ är nu friköpt av Gud och kärleken.

Gud älskar mig. Det meddelandet fann jag i sanden på andra sidan havet. I hans rike.


Jag känner djupa känslor av kärlek jag själv inte förstår mig på och kämpar dagligen med att inte överge den kärleken och mig själv i en värld med andra värderingar än mina. Lydnad inför Gud är viktigt för mig, jag blir uppriktigt förtvivlad när jag inte vet vad som är hans vilja. Jag trivs i avskildhet och enkelhet. Jag njuter av andlig läsning där helig Ande talar till mig genom någon annans visa ord. Jag bryr mig om världen där jag sitter på min kammare och gråter ofta över att det finns så mycket hat och våld jag inte förstår mig på och inte kan förhindra.

Jag flammar upp och blir ilsken när jag ser kyrkans representanter överge Jesus för att vara andra till lags, för att vara omtyckt av alla, istället för att komma ihåg att den ende vi som kristna bör svara inför är Gud. Det är då jag påminns om att kyrkan består av människor och bara för att vi är kristna har vi inte samma åsikter och det är ok. Men vi får inte glömma vem kyrkan bygger på. Det är inte en teori, inte en lära, utan en enda människa. Tar vi bort honom då faller allt det andra ihop och världen behöver honom som är kärleken, länken mellan Gud och människa, den som återställer det som gått så snett. Det går inte att greppa tanken om att Jesus var 100% människa och 100% Gud samtidigt. Bara hjärtat klarar av att hålla den sanningen och leva den. Jesus i mig är den avbild Gud nedlagt i mig, den han vill blir lik sonen på mitt alldeles personliga sätt. Det är min Kristuslikhet, den delen i mig som strävar efter helighet men som aldrig kommer att uppnå det. Maria i mig är den människa som älskar Gud på ett sätt som förståndet inte kan förklara. Den del i mig som älskar Jesus likt en dåre. Jag vill känna varje millimeter av hans själ och hans kropp. Förstå varje droppe av hans mänsklighet och hans gudomlighet. Jag vill inget hellre än att veta kärleken med hela mitt väsen. För det behöver jag det Maria var fylld av, nåd och helig ande.

Maria, hon var inte bara modern som födde ett barn som skulle dö för min skull. Jag ser att det finns en annan sida av Maria jag ännu inte lärt känna och förstå. Vem var hon för Jesus när han som vuxen man gav sig till känna inför världen och började tala om Fadern och den helige Ande? Vem var hon för lärjungarna? Hon som hade fyllts av helig Ande för att föda Sonen, hur verkade den helige Ande i henne när hennes roll som vanlig mamma var över? Där Jesus finns, finns också alltid Maria. Jag anar att hon aldrig var långt borta. I Jesu ord och handlingar finns Gud, men kan jag också skymta i honom Moder Maria och den uppfostran han självklart måste ha påverkats av?

Gud har en dröm för mig, önskningar han vill uppfylla.


Jag är inte Moder Maria och inte Jesus. Jag är inte Mose eller någon stor profet. De föddes för sina uppgifter. Gud formade dem alla redan i moderlivet. Det gjorde han även med mig. Även jag har en uppgift och jag behöver inte jämföra min med deras, inte försöka uppnå vad andra redan fullbordat. Jag behöver bejaka den jag är, Eva Marie, och inse att jag också danades för ett liv med Gud och inte förrän jag verkligen på djupet erkänner den längtan kan Gud börja forma det vardagsliv som rymmer mig och honom, utan att jag vänder världen ryggen. Jag anar att han tänker använda min kärlek för ord, det vore dumt att lägga ner så mycket passion för att läsa och skriva och sedan inte använda det. Jag anar att han planerar att använda den gåva jag fick vid min konfirmation, meditationens värld - som är min verklighet och mitt sanna hem. Jag tror han kommer att använda alla de svårigheter jag tampats med i livet, alla förluster, nederlag, sorger och erfarenheter som gjort mig sårbar, skör och djupt närvarande i både min kropp, själ och med den helige ande. Vilka hans djupaste önskningar är för mig vet jag ännu inte, ej heller hur de ska formas för att jag ska må bra och leva i harmoni som mamma, kvinna och medmänniska i en värld som vänt Gud ryggen. Men jag skulle förvåna mig om inte kärleken stod i centrum för detta mitt liv i honom, för honom och med honom. För jag är passionerat förälskad i kärleken; till Fadern, Sonen och den helige Ande, till Maria, till kyrkan, till ordet, till sanningen, till barnen, vännerna, människan som varelse och den man jag en dag får nöjet att kalla min älskade make. Eros, Agape och Filos - jag hungrar efter hela kärleken som Gud har nedlagt i mig som människa.

Sådan är jag, full av obegriplig längtan.

Jag vet inte vad Gud vill med mig, men jag vet att han vill ha mig som sin. Jag vet inte när han kommer med svar på mina böner och den längtan jag burit sedan barnsben, bara att han vet vad jag behöver.
Jag vet att jag vill bära min kristna tro som ett vackert pärlhalsband om min hals, där varje pärla är den seger jag vunnit med Guds hjälp. Jag vet att jag vill att kroppen som bär upp det halsbandet ska vara mjukt kvinnlig ut i minsta detalj, där skörhet och sårbarhet är en del av den jag är. Jag vet att jag vill vara en kalk som är tömd på den alkoholhaltiga dryck som sårade mig så djupt som barn. Jag vill vara ett vackert kärl som fylls med levande vatten och doftar av Guds andedräkt. Jag vet att jag vill ha en sann gentleman vid min sida. En man som med stolthet bär sitt kors runt halsen. En herre som inte söker sin berusning i alkohol men i kärleken från Gud och till mig som hans kvinna.

Sådan är jag, en mans kvinna.

Som två vackra tomflaskor redo att fyllas av Andens och varandras kärlek.

Tack för att du tog dig tid att läsa allt jag hade att berätta.
Kram,

Marie


Vill du prova kristen meditation och finna sidor av dig själv i alla de människor som Bibeln rymmer? Välkommen hem till mig. En gång i månaden öppnar jag mitt hem för dig som söker sanningen och kärleken. Läs mer under fliken meditation.





Katten också! med smakprov #8 ur mobilboken

Stackars Snäckan, min svanslösa svarta katt. Jag har satt på henne halsbandet igen, för att hålla borta de där "räliga" krypen som vill suga sig fast i henne.


Häromdagen låg en tjockis bara en bit från hennes matskål och såg förfärligt äcklig ut. Jag kan ta spindlar i min hand och kryp stör mig inte. Men denna lilla äckliga blodsugande varelse söker mig. Fästingen. Örk! Den lilla fetknoppen hade sugit i sig halva Snäckan och när jag skulle ta i den var det med en halv toarulle mellan den och mig. Ljudet av knastret när jag ska krossa den infekterade lilla kroppen får mig att rysa igen nu när jag skriver om det. Men den berättade att det var dags att gå till djuraffären. Jag har hällt gift i min stackars katts päls i flera år. Droppar i nacken på henne som ska hålla dessa läbbiga djur borta. Jag frågade i affären om det inte fanns något annat. Nu hänger en stor klump runt halsen på henne som tydligen har ett ljud som inte stör hennes hörsel och jag hör det inte. Men de små blodsugande demonerna håller sig borta. Den stör henne lite när hon äter men det får hon tåla. Hon är en liten tjockis hon med så det skadar inte. Nu ligger hon alldeles bakom mig och tvättar sig. Hon ser inte precis ut att lida av sitt kattliv här på landet. Inte heller att halsbandet är rosa och den där fästingmackapären är orange. Hon vet att hon är snygg ändå.7


Jag skriver en bok i mobilen. En dag kom det ur mig en märklig sifferfilosofi som jag inte har en droppe belägg för. Men rolig var den. Idag får du smakprov #8 ur denna kommande bok som inte följer någon form mer än att den inspireras av min vardag och tillåter mina tankar att sväva ut hur de vill. Denna bok har inga ambitioner alls, mer än att bli nedtecknad.

"Åtta är en vacker siffra. Som ett gott saftigt päron. Lik en kvinnokropp. En vas formad av lera i ett par kladdiga varsamma händer.
Jag är född att se ut som, vara och leva som en åtta. Inte som en nolla, varken i den negativa eller positiva bemärkelsen; inget värd eller hel och komplett. Den är halv för mig som är en åtta. Jag är inte en etta, den där förste som har rak rygg och huvudet riktat nedåt så att alla andra siffror inte snavar när de går i den förstes fotspår. Men ofta har jag fått räta ut min böljande åtta och puttats fram där i spetsen för tåget. Jag är inte som tvåan heller som kroknat i ryggen och drar fötterna efter sig för att den inte kom etta." ©Marie Ek Lipanovska
 Någon snarkar bakom min rygg. En kolsvart mjuk varelse som Gud skapat och som inte ens tycks sakna sin svans.

Vandringsmässa i Kalkbrottet

Jag var på flykt undan en känsla jag fann smärtsam. Jag sökte svar på Svenska kyrkans hemsida. Jag fann en mässa som arrangerades dagen därpå. Att se och följa tecken är en del av min vardag.

Pingsten är över. Vi har firat den obegripliga gåvan, att helige Ande utgjutits över världen. Sanningens Ande. Kärlekens Ande. Det värker i bröstet på mig efter några omtumlande dagar av starka syner och möten med nya tankar och känslor.



Jag har aldrig varit nere i Kalkbrottet och vandrat trots att den möjligheten funnits i många år. Att mitt första besök ner i den stora gropen på Limhamn skulle ske i form av en vandringsmässa är såklart en detalj bara Gud kan komma på. Det är en bit i ett stort heligt livspussel som sakta tar form. Att mitt liv ligger i Guds händer kan jag inte längre förneka för mig själv.
"När det liv som du genom dopet bär inom dig blir bekräftat börjar det strömma ut. Den helige Andes sigill ger dig en ny frimodighet. Det räcker nu att bejaka den gåva du fått. Då kan du aldrig mer dölja att du är någon som Herren välsignat."
Så skriver Wilfrid Stinissen i boken I dag är Guds dag. Att bejaka - det är vad livet framöver kommer att handla om för min del. Att bejaka den gåva jag fått.


Det var en mycket symbolisk vandring för mig ner i Kalkbrottet. Mässan hade en underbar inramning med den skira grönskan, kalkstenarna och den djupa sjön där mitt i brottet. När prästen Jonas som avslutning på denna vandringsmässa tecknade välsignelsen på teckenspråk gick en rysning genom kroppen. En av stenarna som höll nattvardsbordet ligger nu på mitt eget altare i hemmet. Jesus är hörnstenen. På honom bygger jag nu mitt liv. Jag bejakar den gåva jag fått. Aposteln Paulus skriver om Jesus Kristus:
"Ty han är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen. Han har upphävt lagen med dess bud och stadgar för att i sin person skapa en enda människa av de två, en ny människa, och så stifta fred. I en enda kropp försonade han de båda med Gud genom korset, då han i sin person dödade fiendskapen. Han har kommit med budskap om fred för er som var långt borta och fred för dem som var nära. Ty genom honom kan både vi och ni nalkas Fadern, i en enda Ande. Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan äger samma medborgarskap som de heliga och har ert hem hos Gud. Ni har fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna till grund och Kristus Jesus själv till hörnsten. Genom honom hålls hela byggnaden ihop och växer upp till ett heligt tempel i Herren; genom honom fogas också ni samman till en andlig boning åt Gud." (Efesierbrevet 2:14-22)

Just idag känns det enkelt, att bejaka gåvan och inte överge den jag är. Så idag vilar jag i friden och kärleken. Det finns ingen känsla att fly. Att vandra med Jesus är ingen enkel resa, men den är min.

Vill du också vara med om en oförglömlig vandringsmässa ner i Kalkbrottet så får du vänta till pingstdagen 2017, då är det dags igen. Limhamns församling är arrangör. 

Bland änglar och demoner

Det fanns en tid då jag sökte honom bortom kroppen. I de andliga utflykterna och gränslöshetens förlovade ocean. Där jag löstes upp och blev ett med alltet. Där försvann gränsen mellan jag och du. Allt som blev kvar var ett vi. Det kan låta vackert, ett tillstånd att längta till.


Det var i meditationens värld jag fann dörren till andevärlden. Vad ingen berättade var att bakom den dörren fanns inte bara Gud och hans kärleksfulla änglar. Här fanns också lögnens fader, den fallna ärkeängeln och hans arme av demoner förklädda i vita änglakläder.

Meditationen gjorde mig sjuk, men ingen trodde mig, för all andlighet sades vara god. Jag vet något annat. Jag lärde mig med tiden att urskilja sanningen från lögnen, gott från ont och rätt från fel. Jag lyssnar inte längre till de som talar om "min sanning" och "din sanning". Jag lyssnar till dem som talar om och söker sanningen om livet. I dessa möten fann jag en helig mötesplats med utrymme för olika åsikter, tankar och värderingar. Där finns ett jag och ett du med sunda gränser och ett tydligt regelverk för vad som är bra och vad som är dåligt, för oss båda.

Gud gav mig en kärleksgåva. En ny inre vägledd meditation att vila i. Inte en som ledde mig ut i rymden, till andra universum och i det upplösta tillståndet där inget kan urskiljas. Han ledde mig bort från euforin i det upplevelsefyllda tillståndet, där människan blir full på ljuset och vaknar upp med en baksmälla när alla dörrar som varsamt skulle ha öppnats, slets upp och lämnades öppna. Han fråntog mig flygturer på himlasfären och bad mig vandra ensam med båda fötterna på marken, omgiven av den natur han skapat åt oss. Där vandrade jag i åratal på egen hand. Några få vägleder jag i den inre meditativa världen.

När jag var mogen kallade Gud åter på mig och ledde mig in i det stora mysteriet med kristen meditation. Längst inne i mitt hjärta, i min egen kropp, försjunken i tystnaden och Jesu ord under två hela år mötte jag kärleken. I djupet av Gud fann jag den jag sökte. Där fann jag djupet av mig själv.

Vill du prova kristen meditation? Klicka HÄR!


Längtan är rösten för Gud, med smakprov #7 ur mobilboken

Människan är en längtande varelse, ändå längtar vi för lite. Eller kanske är det så att vi förnekar och förtrycker vår egen längtan. Vi dränker den i skuld och skam. Det gör mig uppriktigt ledsen att veta att kvinnor så ofta skäms för sin längtan, trots att deras längtan är så ren, så ofta sann och den röst med vilken Gud kallar dem.

Foto: Marie Ek Lipanovska 2015

Efter många år av djupa möten med starka sårbara kvinnor kan jag sorgset konstatera att kvinnor skäms för det mesta. För sina egna mänskliga basala behov och sina personliga drömmar. Att bejaka sin längtan är att börja vandra den väg livet har utstakat för oss. Vår renaste längtan kommer från Gud. Det är en resa över soliga bergstoppar och ner i skuggiga dalar när vi vandrar livet med längtan som vår kompass. Men "längtan läker". Gud berättade den hemligheten för mig för många år sedan.

Jag vet vad jag talar om. Längtan är idag min älskade vän. Så många lager av kläder har hon. Varsamhet och tålamod kräver hon. Hon avslöjar sig långsamt för mig när tilliten finns där, när förtroendet är upprättat. När jag hedrar min kropp, min själ och Anden som talar hennes språk. När jag förstår hennes ursprung som är Gud och kärleken. När jag inte blandar ihop henne med girighet och begär.

Inte förrän vi bejakar vår längtan kan vi lära känna våra djupaste sidor av oss själv. Längtan visar sig ofta förklädd. Hon döljer sig för den som dömer henne. Hon antar skepnader som inte skrämmer bort. Hon anpassar sig efter vad vi kan acceptera att vi längtar efter. I sin kärna är hon universell: hon längtar efter att älska och bli älskad precis som hon är.


Smakprov #7 ur boken jag skriver på mobilen. Helt oredigerade textutdrag bjuder jag på. Du finner alla publicerade under etiketten "smakprov". Smaklig måltid.

"Katten satt i det höga våta gräset när jag rullade in på grusvägen. Hon är en lustig katt. För 11 år sedan föddes hon på mattan hemma hos min ena dotters bästa vän. De hade tagit hem en vuxen katt de fann ute när de lekte. En stund skulle de få lov att kela med den gulliga katten lovade vännens mamma. Det behövs ibland bara några få minuter för att vardagen ska förändras. Plötsligt födde katten två ungar. Hur säger man då nej till att bli med katt? Snäckan som hon heter, valde ju oss.

Kärlek. Jag tänker på kärlek idag. Ikväll ska jag lyssna på en vän som föreläser. Jag älskar verkligen henne. Hon är den bästa sortens vän. Det är nytt för mig att ha den sortens vänskap som vi har. Där jag är jag och hon är sig själv hon med. Så ofta har mina tidiga vänskapsband knutits i att den andre behövt mig och jag funnits till. Väldigt lite utrymme för mig att vara liten och hjälplös. Ibland har jag känt mig som trädet i centrum som andra byggt en indiankoja av pinnar mot. Om jag faller, faller alla. Mycket har vilat mot mig i hela mitt liv"

©Marie Ek Lipanovska 2016