Min mamma - allt det goda kommer från henne

Den sköljer över mig som en våg jag inte alls är beredd på. Ömheten för min mamma. Jag sätter mig ner för att läsa och rita när jag ser teckningen på mitt block. "Får jag lov att rita på ett papper?" frågade hon mig igår när hon var här på middag. "Naturligtvis" svarade jag och kände redan då att den teckningen skulle vara värdefull. En dag finns hon inte mer och när jag finner detta block och ser hennes ritning kommer den att vara guld värd. Jag tror minsann att jag ska rama in den redan nu för att visa hur mycket jag tycker om den. Hur fin den är. Hur fin hon är. Min älskade mamma, jag översköljs med ömhet när jag ser hur hon stått för allt det goda i livet. Allt det jag uppskattar hos mig själv, det kommer från henne. Vad glad jag är att jag ser det nu så jag hinner säga det till henne innan det är försent.

Min mamma ser säkert inte sig själv i den fina teckningen, men det gör jag.
Den väldigt kvinnliga operasångerskan är min sjungande mamma.
Om hon hade levt med en man som byggde upp henne istället för att riva ner henne hade hon sett ut precis så.
Stolt, elegant och där hennes röst var en vi alla lyssnade till och aldrig försökte tysta.


Min mamma är vacker, det har hon alltid varit. Trots det har hon kanske aldrig fått höra det. Istället sa pappa elaka saker till henne som gjorde att hon krympte och till slut trodde hon på honom.
Min mamma har alltid älskat att sjunga och jag minns att hon ofta sjöng och visslade när jag var barn. När började vi tysta hennes sång? Vem lärde oss sådana dumheter?
Min mamma är duktig på att teckna och som liten flicka ritade hon på allt hon kom åt. Vem ljög för henne och sa att hennes teckningar inte var fina nog?
Min mamma sitter jämt med näsan i en bok, över ett korsord eller skriver ner sina tankar i sin almanacka. Hon är den som lärt oss älska litteratur, som läst för alla barnbarn och ständig inhandlar nya böcker. Vem tystade hennes röst och sa att den inte hade ett värde?

Min mamma fyllde nyligen 85 år och jag förundras över hur hon aldrig blivit bitter och dömande. Hur jag än idag kommer på henne med att vissla på sitt lite väsande sätt. Hur hon fortsatt sluka böcker och skriva i smyg. Jag vet inte om jag vågar läsa allt efter hennes bortgång. Jag anar att jag kanske aldrig riktigt lärt känna henne och vem hon egentligen är. Hon förstår säkert inte hur en skojig teckning kan väcka så mycket ömhet i mig, men så vet hon också att jag är lite udda, precis som hon. Att det bara är en halvfull hand människor som egentligen vet vem jag verkligen är. Vi är lika, mamma och jag. Det är jag glad för.

Det slår mig att det jag älskar allra mest hos mig själv och som jag är så oerhört stolt över kommer från henne. Jag slukar böcker och älskar att skriva. Och precis som min mamma så ritar jag rakt upp och ned med en färgpenna och tanken på att jag ska använda ett suddgummi finns inte.



Även jag ritar dansande sjungande damer.

Allt det goda kommer från min mamma. Hon har aldrig haft några rasistiska åsikter om andra folkgrupper trots att vi växte upp på Holma och att det fanns god grogrund för sådana tankar. Inte heller beklagar hon sig över dagens ungdomar. Min mamma är snäll. Hon kan massor om historia, geografi och är väldigt allmänbildad. Hon är väldigt duktig på att sy, sticka, virka och brodera. Ingen manglar och viker tvätt som henne. Hon kan en hel del om växter och annat. Det är intressant hur jag aldrig förut tyckt att min mamma är husmoderlig och ändå är hon precis det. Vem är det egentligen jag har jämfört henne med eftersom jag inte sett allt hon är och allt hon gör? Vad är det för en omänsklig bild av en mamma jag haft som hon skulle leva upp till?

Jag har alltid älskat min mamma väldigt mycket. Men det är som om jag för första gången får syn på kvinnan bakom mammarollen. Och det jag ser gör mig både stolt och glad för att hon är just min mamma. Hon är precis lika ofullkomlig som jag är i min mammaroll. Men att hon är en god och varmhjärtad kvinna full av potential och kreativitet som aldrig fått mogna och som kanske aldrig riktigt uppskattats och bejakats av oss andra omkring henne, det ser jag nu. Det gör bilden av henne rikare, personligare och mer levande. Hon är så mycket mer än min mamma. Hon är en kvinna full av kraft och visdom. Wow!

Det spelar ingen roll hur mycket potential en människa besitter inom sig, om ingen ser den, ingen tror på den och ingen bekräftar den kommer den aldrig att våga födas fram.


Lovsång till Herren och Maria

Ofta när jag ska somna drabbas jag av Gud och måste skriva. 

I ditt ljus Gud finns inget mörker. Din natt är klar såsom dagen.
Dina steg Gud smälter snö och bryter ny mark. Din hand i min är trygg och skön.
När du håller mitt hjärta i dina händer finner tvivlen ingen plats. När jag överlåter kroppen att fyllas utav dig blir min längtan besvarad.
Jag ser ditt leende som möter djupet av min kärlek. Jag hör din viskning välkomna mig hem till dig.
Det tindrar i ditt rike. Klockor kallar mig till tjänst. Dina gator är skinande rena. Här är salighet och fest.
Bortom oron finns ditt rike. Bortom rädslans vassa klor. Bortom världens ihåliga mantra "jag kan själv, jag kan själv".
Dina gyllene gator gnistrar av renaste guld. Breda för att gå i bredd. Hand i hand i lovsång och jubel. På rader av samförstånd.
Brunnarna är djupa. Vattnet källfriskt kallt. Trädens grönska liknar ingen skådad världslig prakt.
Hon är vacker, Modern vid din sida. Med utsläppt hår, bara fötter och försjunken i sin syssla.
I sin enkelhet är hon skön. I sin tystnad öronbedövande. Hennes ögon är skarpa. Hennes hjärta är överfullt.
Vid hennes sida sätter jag mig. Knäar för henne i vördnad. Hennes händer arbetar. Hennes kärlek likaså.
Hennes sysslor är de små. I betydelsen så stora. Byken den är tvättad. Ren av hennes flit. Få är plaggen som är hennes. Korgen den är allas.
Vid horisonten sjunger änglar. En lovsång för Maria. Deras vingar är också hennes. Hon beordrar beskydd åt barn.
Väldiga ärkeänglar står alltid till hennes förnäma tjänst.

Amen ❤️

Budskapet till Maria om Jesu födelse

Annunciation by Murillo, 1655, från wikipedia
Jag tycker om att söka efter kvinnornas egna röster i Bibeln. De markerar jag med rött. Här hör vi den underbara jungfru Marias egna ord.


I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd från Gud till en ung flicka i staden Nasaret i Galileen. Hon hade trolovats med en man av Davids släkt som hette Josef, och hennes namn var Maria. Ängeln kom in till henne och sade: ”Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig.” Hon blev förskräckt över hans ord och undrade vad denna hälsning skulle betyda. Då sade ängeln till henne: ”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut.” Maria sade till ängeln: ”Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man.” Men ängeln svarade henne: ”Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son. Elisabet, din släkting, väntar också en son, nu på sin ålderdom. Hon som sades vara ofruktsam är nu i sjätte månaden. Ty ingenting är omöjligt för Gud.” Maria sade: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.” Och ängeln lämnade henne.



Ett balkanbröllop jag aldrig glömmer - när livet är en fest!

Jag vaknar till denna dag med en djup längtan efter att krypa nära en manskropp, hud mot hud, och lyssna till kärlekens puls innanför hans bröstkorg. En lång stund ligger jag kvar i den sköna tillvaron som min egen fantasi så enkelt målar upp och sinnena fyller upp med dofter, känslor och intryck. Jag känner hur jag blir alldeles trygg av att ligga så nära hans hjärta och höra kärleken i hans kropp. Det är som att omfamnas av och vila i det största i livet. Kärleken.

När jag stiger upp ur sängen tar jag min guldring och ska sätta på den på ringfingret, på höger hand. Men det går inte. Fingret är lite svullet. Så jag får trä på den på hustrufingret på vänstra handen. Jag ler åt det hela. Min kropp är vis. När min son en stund senare frågar vad som händer om fyra dagar låtsas jag att jag inte vet att det är hans skolavslutning och svarar att det är hans farmors och morbrors födelsedag. Han gör mig uppmärksam på dagens datum och jag inser att för 21 år sedan gifte jag mig, den 10 juni 1995. Mitt vänstra finger mindes tydligen det. Att evangelieläsningen under gårdagens stilla mässa handlade om att bli bjuden på fest gör det inte mindre komiskt. Det hela toppades med att ett par kom in i kyrkan med prästen efter gudstjänsten, för ett vigselsamtal. De ska gifta sig idag. Gud är en mästare på detaljer. Han pratar oavbrutet om vi vara är närvarande och lyssnar till allt han berättar.



Som en gräddbakelse såg jag ut den där stora dagen jag hade drömt om så länge. Bilden är tagen i Slottsparken i Malmö. Vi var 130 gäster på det svensk-makedonska bröllopet. I Johanneskyrkan gifte vi oss, en svensk och en makedonsk präst var närvarande. Den svenska ceremonin var över på ett par minuter och den makedonska pågick länge. Jag förstod inte ett ord, men det spelade ingen roll. Känslan var fantastisk. Det var kronor som hölls ovanför våra huvuden, tyger som lindades runt våra armar och vi vandrade runt ett bord och rökelsen svängdes än hit och än dit. Det är mycket symbolik i den ortodoxa traditionen och jag gillar det. Det tydliggör och förkroppsligar akten. Det blir på riktigt, inte bara ord.
Ris tillsammans med godis (för barnen) haglade över oss på kyrktrappan. Sedan åkte vi droska till festsalen. Där satt jag med mina handskklädda händer och vinkade åt alla som en kunglighet. Jag lyssnade på hovarna som klapprade fram över asfalten på resan genom vår fina stad Malmö. Det var precis så sagolikt och helt fantastiskt som det låter.
Festen var så galen som balkanfester är. Med människor i alla åldrar, från bebisar till Baba och Dede. Spriten står på bordet, meze var framdukat och livemusik såklart. Svärfars skjorta eldades upp. Gästerna betalade för att få favoritlåten spelade. Sedlarna trycks ner i saxofonen, in i dragspelet och på den svettige sångarens panna. Jag dansade med än den ena och än den andra. Balkanfester är oförglömliga. Jag är så tacksam för att jag fick uppleva ett sådant bröllop.

Året är 2007 och jag målar hallen i huset på Sjövägen 2. Skilsmässobeslutet är taget och huset ska säljas.
Jag har förlorat en hel del i vikt och kämpar med att få allt ordnat.

Det är nio år sedan jag firade min gamla bröllopsdag. Ringarna ligger i smyckelådan jämte min mammas gamla guldringar. Äktenskapet höll inte hela livet. Relationen varade i 17 år och tre barn är den största morgongåvan jag fick med mig. Jag känner ingen bitterhet. Det är svårt att skiljas när man har barn ihop och levt så länge tillsammans. Men det var rätt beslut. Vi har behållit vårt föräldraskap och kan umgås med varandra utan svårigheter. Det viktigaste ångrar jag inte, att han är pappa till mina barn. Skilsmässan satte oss båda fria. Fria att möta kärleken. Han är lycklig idag i sin nya relation och det betyder mycket för mig att mina barns pappa har funnit kärleken. Hon är den rätta för honom. Jag var det aldrig.

Jag då? Jag trodde jag fann kärleken när jag mötte en man året efter min skilsmässa. Idag ser jag att jag mötte en stor passion. Det finns en man för mig som är viktigare än alla andra, Jesus Kristus. Med risk för att låta helgalen så kan jag idag från hjärtat säga att "äktenskapet" med Jesus är det viktigaste för mig. Ringen på mitt finger vittnar om den trohet jag har mot honom. Så ja, jag har också mött den stora kärleken. Den som aldrig någonsin kommer att sluta i en skilsmässa. Det är stort. Det är obegripligt för sinnet, men fullt förståeligt med hjärtat.

Jag lever enkelt idag och nästa bröllop blir nog en barfotafest på stranden.
Men en lyxig detalj har jag alltid längtat efter, en härlig diamantring som glittrar stolt på mitt hustrufinger.

Nu först, när jag slutit det förbundet med Jesus är jag mogen för en äkta make igen. Jag har aldrig slutat längta efter att vakna vid min älskades sida. Jag är en passionerad romantiker. Jag har hållit mitt hjärta och min kropp öppen för den längtan, men jag har inte haft mer än en man sedan skilsmässan. Det har varit viktigt för mig att läka såren från min barndom så jag inte sökte en pappa i nästa partner och inte heller vill jag vara mamma åt min make. Jag vill vara kvinna. Passionerad, trofast, ömsint, varsam, fridfull och öppen för att ta emot min makes stora kärlek och passion för mig. Gud finns i hans hjärta och Gud finns i mitt hjärta, det är viktigt att han förstått att det är just så. Att vi är heliga tempel för kärleken och att det ska vi vårda hos varandra.

Må romantiken blomma!
Marie

Föräldraskap, ett tufft ledarskap

Det är studenttider. I fredags firade vi att mellersta barnet tog studenten. Igår var vi på min guddotters studentfest. Jag slogs av hur fort tiden går och hur livet förändras utan att man riktigt inser det. De som förut var barn har nu egna barn. Många av oss som tidigare var mammor har nu blivit mormödrar och farmödrar.


Föräldraskapet är det tuffaste ledarskapet och samtidigt det enklaste. Det är tufft för att ansvaret är enormt och på livstid. Det är enkelt för att det är enormt och på livstid. Det enorma ansvaret kan vi aldrig fullt ut bära, det tvingar oss till insikten att jag kan bara göra mitt bästa och hoppas att det räcker. Vilket det inte kommer att göra. Jag kommer att vara en besvikelse för mina barn, såra dem och göra fel. Men just för att det är på livstid så har jag tid på mig att korrigera de stora felen och de lilla kommer tiden att av sig själv sopa bort. Allt gott jag gör överskuggar småfelen.
 Livstidsaspekten gör att jag kan vara usel i flera år i rad utan att föräldraskapet upphör. Jag får inte sparken från min tjänst och även den sämsta av föräldrar har en stor positiv sida: hon eller han har gett barnet liv. Det finns en vila i det. Ingen kan frånta mig det faktum att jag burit alla mina tre barn i min kropp och gett dem liv. Livet är trots allt den största gåvan och den på vilket allt annat byggs.

Det har funnits tider då jag varit en strålande förälder och stunder då jag varit en dålig förälder. Vad jag funnit ro i när jag har varit otillräcklig i mitt föräldraskap är kärleken. Inte barnens naturliga kärlek för mig som mamma. Inte min kärlek för dem. Utan själva kärleken som en gudomlig kraft. För mig har livet alltid handlat om just den, kärleken. Jag har haft allt det som många mäter som framgång och rikedom. Villa, fina bilar, välfyllda konton, storslagna fester, härliga semestrar och en smockfull kyl och vinden staplad med prylar. Äktenskap, en god make, massor av  goda vänner och grannar. Garderoben full av kläder. Supersnygga friska barn och en stilig trevlig man. Eget företag, vacker våning på Limhamn, kunder jag betyder mycket för, texter som andra människor läser och finner värdefulla. Jag har varit bortskämd med mycket. Levt gott på många sätt. Men aldrig har pengar, saker, vad andra anser om mig, titlar och det materiella varit det väsentliga för mig. Jag är ingenting utan kärleken. Ingenting är värdefullt för mig om det saknar kärlek. Det är tomt och värdelöst, hur dyrt och vackert det än är, om det saknar kärlek.

Jag lämnade sonen på skolan i morse. På vägen hem såg jag vägen med de öppna fälten som omgärdar den, med helt nya ögon. Det var som om jag körde på en väg i ett annat land. Som om jag är på väg mot en destination som kommer med semestervindar. En känsla av äventyr, resor till nya platser, värme, möten, ett vidgat liv. Då rullar denna mening in över tankehorisonten:

 "Jag vill inte leva för något jag inte är beredd att dö för."

Mitt yngsta barn går i högstadiet. Tiden då jag uppfostrar är över. Visst påverkas han av mig, men inte i så stor utsträckning. Jag är en trygg famn, någon att vila hos, den han alltid kan komma till i alla lägen. Men han behöver inte mig längre. Han skulle kunna, om han var tvungen, att klara sig utan mig.
Föräldraskapet har varit något jag varit beredd att dö för. När barnen nu börjar bli vuxna är det min skyldighet att låta dem leva sina liv. Jag är inte intresserad av att leva genom mina barn och för dem. Att vara mamma är stort, det allra största i livet, men det är inte allt. Jag kommer alltid att vara mamma. I några år till finns min son i min vardag som en självklar del. Men som pojke blir pappa den viktigaste personen de kommande åren. Det är så det ska vara. Min son ska växa upp och bli en man, det är männen omkring honom som kan ska jämföra sig med och lära utav. Mitt liv tar en ny riktning nu i takt med barnens allt större självständighet.

Vad är så viktigt för mig, förutom barnen, att jag är beredd att dö för det? Vad är det jag vill leva för? Svar: Kärleken. Det låter mer dramatiskt än det är. Jag är en enkel människa och vill leva en enkel tillvaro där även det lilla genomsyras av kärlek. Där närvaron av frid och kärlek är det centrala i vardagen. Få prylar, få åtagande, djupa möten med sanningen och livet.

Jag längtar efter två saker som egentligen är en och samma. Jag längtar efter att vara i Jesus och ha Jesus i mig. Jag längtar efter att vara i äktenskapets famn och omfamna mannen i ett äktenskap. Jag längtar efter att leva fullt ut som kvinna i en av kärleksfull närvaro, sida vid sida med en likvärdig man. Det är ett liv värt att dö för, att dela resten av mitt liv ihop med en man där vi har tron på Jesus Kristus som vägen, sanningen och livet i centrum. Där kärleken och friden är det vi utgår ifrån och som vi båda vet är det största av allt och därför det vi ska odla och förädla i oss, mellan oss och ut till andra. Det kommer att ske, när Gud vill, för min längtan är äkta.
Om jag ta­lar både människors och äng­lars språk, men sak­nar kärlek, är jag ba­ra ekan­de brons, en skrällan­de cym­bal. Och om jag har pro­fe­tisk gåva och känner al­la hem­lig­he­ter­na och har he­la kun­ska­pen, och om jag har all tro så att jag kan flyt­ta berg, men sak­nar kärlek, är jag ingen­ting. Och om jag de­lar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men sak­nar kärlek, har jag ingen­ting vun­nit.

Kärle­ken är tålmo­dig och god. Kärle­ken är in­te strids­lys­ten, in­te skryt­sam och in­te upp­blåst. Den är in­te ut­ma­nan­de, in­te självisk, den bru­sar in­te upp, den vill ing­en något ont. Den fin­ner in­te glädje i orätten men gläds med san­ning­en. Allt bär den, allt tror den, allt hop­pas den, allt uthärdar den.
Kärle­ken upphör ald­rig. Den pro­fe­tis­ka gåvan, den skall förgå. Tungo­ta­let, det skall tyst­na. Kun­ska­pen, den skall förgå. Ty vår kun­skap är be­gränsad, och den pro­fe­tis­ka gåvan är be­gränsad. Men när det full­kom­li­ga kom­mer skall det be­gränsa­de förgå.
När jag var barn ta­la­de jag som ett barn, förstod som ett barn och tänk­te som ett barn. Men se­dan jag blev vux­en har jag lagt bort det barns­li­ga. Ännu ser vi en gåtfull spe­gel­bild; då skall vi se an­sik­te mot an­sik­te. Ännu är min kun­skap be­gränsad; då skall den bli fullständig som Guds kun­skap om mig.
Men nu består tro, hopp och kärlek, des­sa tre, och störst av dem är kärle­ken.
Ur Bibeln, Första Korintherbrevet 13

/ Marie

När Facebook blir ett rum för gruppterapi

Då är skilsmässopappren inskickade. Jag och Facebook har gått skilda vägar efter många år ihop. Ni finner mig inte längre där ute på den stora blå oceanen, men det tar ett par veckor innan jag är helt raderad från deras system. (Om jag nu någonsin blir det.)

Precis som när jag skilde mig från barnens pappa år 2007, så föregicks detta beslut av många tankerundor. Jag har känt det länge, att den där sociala mötesplatsen känns alltmer smutsig. Vem är det egentligen som trålar i det havet? Vem styr flödet? Och den viktigaste frågan av alla: varthän vill strömmen leda oss?

Min kropp, mitt sunda förnuft, min intuition, mitt hjärta och min nedärvda biologiska instinkt svarar enhälligt: inte dit jag vill och inte mot frid och frihet. Förra gången jag inte lyssnade på de signalerna gick det riktigt illa. Jag har lärt mig av mitt misstag.



Skilsmässor är aldrig helt smärtfria. En relation skapar vanor. Bra och dåliga. Facebook är som ett apotek öppet dygnet runt. Känner jag mig ensam kan jag alltid besöka FB och lindra känslan en stund. Jag blir sedd, läst, gillad och kommenterad. Det är lätt att bli beroende av bekräftelsen som finns där och är så lättillgänglig. Men är den äkta?
Smärtlindring för stunden tar sällan tag i det verkliga underliggande problemet. Det bara skjuter fram det i tid. Kanske är just människans rädsla för ensamhet den stora drivkraften som gör Facebook så framgångsrik. Ingen vill vara ensam. Ingen vill vara utanför. Alla vill vara omtyckta och tillhöra. Ibland till vilket pris som helst. Men man kan känna sig ensam även i en relation, det är en smärtsam upplevelse.


Att människan känner sig ensam trots vänner, släkt, familj och arbetskamrater är tydligt på Facebook. Att människan har ett djupt behov av att bli sedd likaså. Även att människan vill bli lyssnad till och mottagen i sina svåraste stunder. En sak jag ofta lagt märke till är hur FB används för att dela väldigt privata angelägenheter. Öppet skriver människor om partnerns missbruk, en nära anhörigs död, sin egen svåra sjukdom etc. På många sätt är detta fint. Men när vi är mitt i en smärta så påverkar detta även vårt omdöme. Vi ser inte att vi "hänger ut" en annan person. Vi tänker inte på att vi kanske i efterhand inte alls kan stå för våra egna ord. Att vi ser saken med andra ögon när såret inte längre gapar öppet.

Det kan vara svårt att särskilja vad som bör stanna mellan två ögon i ett möte och vad som hör hemma i offentliga rum. Inte bara när det gäller vår sårbarhet, utan även våra åsikter, tex som vreden som spys ut i dessa gränslösa forum. Facebook och andra sociala medier används ibland som en spypåse där människor som inte orkar hantera sina egna känslor ger dem fritt spelrum. Alla känslor ska inte levas ut. Vi behöver alla lära oss att hantera saker även på egen hand, eller i slutna sammanhang. Facebook kan lätt bli ett rum för gruppterapi där de gränslösa uppmuntrar varandra till ännu mer gränslöshet, och de friska lämnar platsen. Det är lite som AA - Anonyma Alkoholister. Gruppen kan hjälpa människor bryta en förnekelse av sitt missbruk, den kan inge hopp om ett liv utan alkohol, men gruppen som enbart består av människor med problem kan inte vara normen för det friska och det är lätt att det sjuka förstärks för att det saknas människor utan missbruksproblem. Jag vågar påstå att gränslöshet gör människor till monster vi sedan inte orkar med.

Det är skönt att ha lämnat det stora öppna havet där inget land finns i sikte. Det är som att ha klivit upp på torra land och kanske är det så att jag måste tvätta mig noga, för oljeutsläppen från de stora lastfartygen på FB havet är många. Hur många av alla ord och bilder jag delat som "stulits" av andra och kanske kommer att förvrängas med tiden vet jag inte. Kanske inga, kanske många. Men det är viktigt att påminna sig om att allt jag lägger upp, inkl detta blogginlägg, förlorar jag kontrollen över i samma ögonblick som jag publicerar det. Jag kan glömma alla rättigheter. I det gränslösa nätlandet är det andra spelregler som gäller än i vårt demokratiska land Sverige.

Jesus stillar stormen. Mark 4:35-41

Jag går inte mot strömmen genom att skilja mig från Facebook. Jag bara kliver ut ur det flöde som inte leder mig dithän jag ska. Jag vet namnet på det levande vattnet jag vill omslutas av och fyllas upp av. Jag vet namnet på den båt jag vill vara ombord på. Jag vet namnet på den kapten som styr skutan. Jag vet vart den arken leder mig. Jag vet vad jag kan förvänta mig av den resan och medpassagerarna. Jag vet vilka regler som gäller ombord. Jag vet att jag är sökt, efterlängtad och älskad för den jag är och att kärleken jag får ta emot är kravlös. Jag vet att jag inte behöver vara fullkomlig, men att jag förväntas längta efter sanningen. Jag vet att den livsresan leder till frid och frihet, till evigt liv. Jag vet att Gud håller koll på både helhet och detaljer. Det känns tryggt. Som Jesus sa:
"Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten." (Joh 7:38)
Det vattnet är lika friskt som det jag kom ur när jag lämnade min mammas mage. Den strömmen vill jag flöda med i.

Vill du läsa fler inlägg om om Facebook så har jag skrivit dessa:
Mitt blogginlägg "Tack och adjö Facebook" har nästan 1000 besök. Jag skrev också nyligen om att FB inte är gratis, någon betalar och det kan vara bra att känna till vad varje litet klick faktiskt innebär: Facebook är inte gratis. Och i det senaste inlägget berättar jag om hur både kropp och dator reagerar när jag lämnar Kropp och dator reagerar när jag lämnar FB.

/Marie 

Datorn och kroppen reagerar när jag lämnar Facebook för alltid

När jag trycker på ok och bekräftar att jag raderar mitt Facebook-konto permanent reagerar datorn med att låsa sig. CTRL-Alt-Delete-kommandot fungerar inte. Jag får helt enkelt trycka på on-offknappen för att stänga och starta om.

Fysiskt känns det som om någon drar av mig vingarna och energin börjar cirkulera runt i min kropp. Det sticker och pulserar, virvlar runt och hettar till. Jag tänker hur mycket av min energi har läckt ut ur mig utan att jag förstått det? Jag sitter en stund med känslan och förundras över hur kroppslig jag är, hur mycket av min förståelse som faktiskt kommer genom min stora kroppsliga närvaro. Det är inte obehagligt det som sker, tvärtom det är något positivt, en känsla av uppfyllande och stabilitet. Flygturen är över. Något nytt står för dörren. Det är i enlighet med Guds vilja. Jag anar att ena vingen var Facebook och att den andra var något annat. Att de balanserade upp varandra. Det är med andra ord två avsked. En ny kropp. En ny tillvaro. Ett nytt liv väntar mig. Enklare, men inte lätt.




Jag tänker på predikan jag lyssnade på igår. Den var så vacker. Vad som stannade kvar i mig var känslan av att min viktigaste uppgift är att peka på den som läker, upprättar, försonar och helar allt. Mitt nya liv är inte att fara runt och dela ut reklamlappar till de som längtar efter kärleken men inte vill lära känna sanningen. Jag ska bara stå där som en vägskylt och peka ut riktningen för dem som kommer vandrande, körande eller seglande och som korsar just min väg. Jag är inte världens räddning eller frälsaren av allt. Jag kan inte besegra ondskan och hela människor. Jag är inte tro, hopp och kärlek. Men jag vet vem som är allt det och mycket mer.

Vägen finns redan. Många har vandrat den före mig. Människor från hela världen, i två tusen år. Jag är en av väldigt många vägvisare. Det finns många kloka människor att rådfråga.
Jag slutar inte gå. Min pilgrimsresa fortsätter resten av mitt liv. Jag vandrar när jag är i min ensamhet och avskildhet. Det är i mötena med andra människor jag stannar upp och blir stilla en stund. Närvarande med personen. Ett vägskäl får någon. En stolpe att hålla sig i en stund för en annan. En vägskylt för en tredje. Kanske ett ansikte med ett par ögon som ser eller ett par öron som lyssnar. En medmänniska helt enkelt, med en sann längtan efter att spegla Jesu kärlek och visa att leva i lydnad leder till frihet.

Igår var en speciell dag. Maria Elisabeth Hesselblad från Sverige helgonförklarades i Rom. Det är den andra svenska kvinnan i historien som lyfts upp i helgonskaran. Den första var heliga Birgitta.

Mer om henne: http://www.katolskakyrkan.se/katolska-kyrkan-i-varlden/helgon/elisabeth-hesselblad

Här helgonförklaras hon. Söndagen den 5 juni 2016.

Gud kallar alla. Vi har alla möjligheten att säga ja eller nej till Guds önskningar för oss. Att som Elisabeth Hesselblad välja klosterlivet är en kallelse få har. Den är inget vi människor väljer för att vi inte hittar rätt partner. Det går inte att välja bort den helt naturliga sexualitet som Gud nedlagt i oss människor. Våra kroppar och vår sexualitet är heliga. Gud utväljer nunnor och munkar. Det är inte en finare kallelse än någon annan. Ingen uppgift är mer värd eller heligare än den andre. Alla behövs. Jag och du och alla andra vi möter.

/Marie