Ett balkanbröllop jag aldrig glömmer - när livet är en fest!

Jag vaknar till denna dag med en djup längtan efter att krypa nära en manskropp, hud mot hud, och lyssna till kärlekens puls innanför hans bröstkorg. En lång stund ligger jag kvar i den sköna tillvaron som min egen fantasi så enkelt målar upp och sinnena fyller upp med dofter, känslor och intryck. Jag känner hur jag blir alldeles trygg av att ligga så nära hans hjärta och höra kärleken i hans kropp. Det är som att omfamnas av och vila i det största i livet. Kärleken.

När jag stiger upp ur sängen tar jag min guldring och ska sätta på den på ringfingret, på höger hand. Men det går inte. Fingret är lite svullet. Så jag får trä på den på hustrufingret på vänstra handen. Jag ler åt det hela. Min kropp är vis. När min son en stund senare frågar vad som händer om fyra dagar låtsas jag att jag inte vet att det är hans skolavslutning och svarar att det är hans farmors och morbrors födelsedag. Han gör mig uppmärksam på dagens datum och jag inser att för 21 år sedan gifte jag mig, den 10 juni 1995. Mitt vänstra finger mindes tydligen det. Att evangelieläsningen under gårdagens stilla mässa handlade om att bli bjuden på fest gör det inte mindre komiskt. Det hela toppades med att ett par kom in i kyrkan med prästen efter gudstjänsten, för ett vigselsamtal. De ska gifta sig idag. Gud är en mästare på detaljer. Han pratar oavbrutet om vi vara är närvarande och lyssnar till allt han berättar.



Som en gräddbakelse såg jag ut den där stora dagen jag hade drömt om så länge. Bilden är tagen i Slottsparken i Malmö. Vi var 130 gäster på det svensk-makedonska bröllopet. I Johanneskyrkan gifte vi oss, en svensk och en makedonsk präst var närvarande. Den svenska ceremonin var över på ett par minuter och den makedonska pågick länge. Jag förstod inte ett ord, men det spelade ingen roll. Känslan var fantastisk. Det var kronor som hölls ovanför våra huvuden, tyger som lindades runt våra armar och vi vandrade runt ett bord och rökelsen svängdes än hit och än dit. Det är mycket symbolik i den ortodoxa traditionen och jag gillar det. Det tydliggör och förkroppsligar akten. Det blir på riktigt, inte bara ord.
Ris tillsammans med godis (för barnen) haglade över oss på kyrktrappan. Sedan åkte vi droska till festsalen. Där satt jag med mina handskklädda händer och vinkade åt alla som en kunglighet. Jag lyssnade på hovarna som klapprade fram över asfalten på resan genom vår fina stad Malmö. Det var precis så sagolikt och helt fantastiskt som det låter.
Festen var så galen som balkanfester är. Med människor i alla åldrar, från bebisar till Baba och Dede. Spriten står på bordet, meze var framdukat och livemusik såklart. Svärfars skjorta eldades upp. Gästerna betalade för att få favoritlåten spelade. Sedlarna trycks ner i saxofonen, in i dragspelet och på den svettige sångarens panna. Jag dansade med än den ena och än den andra. Balkanfester är oförglömliga. Jag är så tacksam för att jag fick uppleva ett sådant bröllop.

Året är 2007 och jag målar hallen i huset på Sjövägen 2. Skilsmässobeslutet är taget och huset ska säljas.
Jag har förlorat en hel del i vikt och kämpar med att få allt ordnat.

Det är nio år sedan jag firade min gamla bröllopsdag. Ringarna ligger i smyckelådan jämte min mammas gamla guldringar. Äktenskapet höll inte hela livet. Relationen varade i 17 år och tre barn är den största morgongåvan jag fick med mig. Jag känner ingen bitterhet. Det är svårt att skiljas när man har barn ihop och levt så länge tillsammans. Men det var rätt beslut. Vi har behållit vårt föräldraskap och kan umgås med varandra utan svårigheter. Det viktigaste ångrar jag inte, att han är pappa till mina barn. Skilsmässan satte oss båda fria. Fria att möta kärleken. Han är lycklig idag i sin nya relation och det betyder mycket för mig att mina barns pappa har funnit kärleken. Hon är den rätta för honom. Jag var det aldrig.

Jag då? Jag trodde jag fann kärleken när jag mötte en man året efter min skilsmässa. Idag ser jag att jag mötte en stor passion. Det finns en man för mig som är viktigare än alla andra, Jesus Kristus. Med risk för att låta helgalen så kan jag idag från hjärtat säga att "äktenskapet" med Jesus är det viktigaste för mig. Ringen på mitt finger vittnar om den trohet jag har mot honom. Så ja, jag har också mött den stora kärleken. Den som aldrig någonsin kommer att sluta i en skilsmässa. Det är stort. Det är obegripligt för sinnet, men fullt förståeligt med hjärtat.

Jag lever enkelt idag och nästa bröllop blir nog en barfotafest på stranden.
Men en lyxig detalj har jag alltid längtat efter, en härlig diamantring som glittrar stolt på mitt hustrufinger.

Nu först, när jag slutit det förbundet med Jesus är jag mogen för en äkta make igen. Jag har aldrig slutat längta efter att vakna vid min älskades sida. Jag är en passionerad romantiker. Jag har hållit mitt hjärta och min kropp öppen för den längtan, men jag har inte haft mer än en man sedan skilsmässan. Det har varit viktigt för mig att läka såren från min barndom så jag inte sökte en pappa i nästa partner och inte heller vill jag vara mamma åt min make. Jag vill vara kvinna. Passionerad, trofast, ömsint, varsam, fridfull och öppen för att ta emot min makes stora kärlek och passion för mig. Gud finns i hans hjärta och Gud finns i mitt hjärta, det är viktigt att han förstått att det är just så. Att vi är heliga tempel för kärleken och att det ska vi vårda hos varandra.

Må romantiken blomma!
Marie

Föräldraskap, ett tufft ledarskap

Det är studenttider. I fredags firade vi att mellersta barnet tog studenten. Igår var vi på min guddotters studentfest. Jag slogs av hur fort tiden går och hur livet förändras utan att man riktigt inser det. De som förut var barn har nu egna barn. Många av oss som tidigare var mammor har nu blivit mormödrar och farmödrar.


Föräldraskapet är det tuffaste ledarskapet och samtidigt det enklaste. Det är tufft för att ansvaret är enormt och på livstid. Det är enkelt för att det är enormt och på livstid. Det enorma ansvaret kan vi aldrig fullt ut bära, det tvingar oss till insikten att jag kan bara göra mitt bästa och hoppas att det räcker. Vilket det inte kommer att göra. Jag kommer att vara en besvikelse för mina barn, såra dem och göra fel. Men just för att det är på livstid så har jag tid på mig att korrigera de stora felen och de lilla kommer tiden att av sig själv sopa bort. Allt gott jag gör överskuggar småfelen.
 Livstidsaspekten gör att jag kan vara usel i flera år i rad utan att föräldraskapet upphör. Jag får inte sparken från min tjänst och även den sämsta av föräldrar har en stor positiv sida: hon eller han har gett barnet liv. Det finns en vila i det. Ingen kan frånta mig det faktum att jag burit alla mina tre barn i min kropp och gett dem liv. Livet är trots allt den största gåvan och den på vilket allt annat byggs.

Det har funnits tider då jag varit en strålande förälder och stunder då jag varit en dålig förälder. Vad jag funnit ro i när jag har varit otillräcklig i mitt föräldraskap är kärleken. Inte barnens naturliga kärlek för mig som mamma. Inte min kärlek för dem. Utan själva kärleken som en gudomlig kraft. För mig har livet alltid handlat om just den, kärleken. Jag har haft allt det som många mäter som framgång och rikedom. Villa, fina bilar, välfyllda konton, storslagna fester, härliga semestrar och en smockfull kyl och vinden staplad med prylar. Äktenskap, en god make, massor av  goda vänner och grannar. Garderoben full av kläder. Supersnygga friska barn och en stilig trevlig man. Eget företag, vacker våning på Limhamn, kunder jag betyder mycket för, texter som andra människor läser och finner värdefulla. Jag har varit bortskämd med mycket. Levt gott på många sätt. Men aldrig har pengar, saker, vad andra anser om mig, titlar och det materiella varit det väsentliga för mig. Jag är ingenting utan kärleken. Ingenting är värdefullt för mig om det saknar kärlek. Det är tomt och värdelöst, hur dyrt och vackert det än är, om det saknar kärlek.

Jag lämnade sonen på skolan i morse. På vägen hem såg jag vägen med de öppna fälten som omgärdar den, med helt nya ögon. Det var som om jag körde på en väg i ett annat land. Som om jag är på väg mot en destination som kommer med semestervindar. En känsla av äventyr, resor till nya platser, värme, möten, ett vidgat liv. Då rullar denna mening in över tankehorisonten:

 "Jag vill inte leva för något jag inte är beredd att dö för."

Mitt yngsta barn går i högstadiet. Tiden då jag uppfostrar är över. Visst påverkas han av mig, men inte i så stor utsträckning. Jag är en trygg famn, någon att vila hos, den han alltid kan komma till i alla lägen. Men han behöver inte mig längre. Han skulle kunna, om han var tvungen, att klara sig utan mig.
Föräldraskapet har varit något jag varit beredd att dö för. När barnen nu börjar bli vuxna är det min skyldighet att låta dem leva sina liv. Jag är inte intresserad av att leva genom mina barn och för dem. Att vara mamma är stort, det allra största i livet, men det är inte allt. Jag kommer alltid att vara mamma. I några år till finns min son i min vardag som en självklar del. Men som pojke blir pappa den viktigaste personen de kommande åren. Det är så det ska vara. Min son ska växa upp och bli en man, det är männen omkring honom som kan ska jämföra sig med och lära utav. Mitt liv tar en ny riktning nu i takt med barnens allt större självständighet.

Vad är så viktigt för mig, förutom barnen, att jag är beredd att dö för det? Vad är det jag vill leva för? Svar: Kärleken. Det låter mer dramatiskt än det är. Jag är en enkel människa och vill leva en enkel tillvaro där även det lilla genomsyras av kärlek. Där närvaron av frid och kärlek är det centrala i vardagen. Få prylar, få åtagande, djupa möten med sanningen och livet.

Jag längtar efter två saker som egentligen är en och samma. Jag längtar efter att vara i Jesus och ha Jesus i mig. Jag längtar efter att vara i äktenskapets famn och omfamna mannen i ett äktenskap. Jag längtar efter att leva fullt ut som kvinna i en av kärleksfull närvaro, sida vid sida med en likvärdig man. Det är ett liv värt att dö för, att dela resten av mitt liv ihop med en man där vi har tron på Jesus Kristus som vägen, sanningen och livet i centrum. Där kärleken och friden är det vi utgår ifrån och som vi båda vet är det största av allt och därför det vi ska odla och förädla i oss, mellan oss och ut till andra. Det kommer att ske, när Gud vill, för min längtan är äkta.
Om jag ta­lar både människors och äng­lars språk, men sak­nar kärlek, är jag ba­ra ekan­de brons, en skrällan­de cym­bal. Och om jag har pro­fe­tisk gåva och känner al­la hem­lig­he­ter­na och har he­la kun­ska­pen, och om jag har all tro så att jag kan flyt­ta berg, men sak­nar kärlek, är jag ingen­ting. Och om jag de­lar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men sak­nar kärlek, har jag ingen­ting vun­nit.

Kärle­ken är tålmo­dig och god. Kärle­ken är in­te strids­lys­ten, in­te skryt­sam och in­te upp­blåst. Den är in­te ut­ma­nan­de, in­te självisk, den bru­sar in­te upp, den vill ing­en något ont. Den fin­ner in­te glädje i orätten men gläds med san­ning­en. Allt bär den, allt tror den, allt hop­pas den, allt uthärdar den.
Kärle­ken upphör ald­rig. Den pro­fe­tis­ka gåvan, den skall förgå. Tungo­ta­let, det skall tyst­na. Kun­ska­pen, den skall förgå. Ty vår kun­skap är be­gränsad, och den pro­fe­tis­ka gåvan är be­gränsad. Men när det full­kom­li­ga kom­mer skall det be­gränsa­de förgå.
När jag var barn ta­la­de jag som ett barn, förstod som ett barn och tänk­te som ett barn. Men se­dan jag blev vux­en har jag lagt bort det barns­li­ga. Ännu ser vi en gåtfull spe­gel­bild; då skall vi se an­sik­te mot an­sik­te. Ännu är min kun­skap be­gränsad; då skall den bli fullständig som Guds kun­skap om mig.
Men nu består tro, hopp och kärlek, des­sa tre, och störst av dem är kärle­ken.
Ur Bibeln, Första Korintherbrevet 13

/ Marie

När Facebook blir ett rum för gruppterapi

Då är skilsmässopappren inskickade. Jag och Facebook har gått skilda vägar efter många år ihop. Ni finner mig inte längre där ute på den stora blå oceanen, men det tar ett par veckor innan jag är helt raderad från deras system. (Om jag nu någonsin blir det.)

Precis som när jag skilde mig från barnens pappa år 2007, så föregicks detta beslut av många tankerundor. Jag har känt det länge, att den där sociala mötesplatsen känns alltmer smutsig. Vem är det egentligen som trålar i det havet? Vem styr flödet? Och den viktigaste frågan av alla: varthän vill strömmen leda oss?

Min kropp, mitt sunda förnuft, min intuition, mitt hjärta och min nedärvda biologiska instinkt svarar enhälligt: inte dit jag vill och inte mot frid och frihet. Förra gången jag inte lyssnade på de signalerna gick det riktigt illa. Jag har lärt mig av mitt misstag.



Skilsmässor är aldrig helt smärtfria. En relation skapar vanor. Bra och dåliga. Facebook är som ett apotek öppet dygnet runt. Känner jag mig ensam kan jag alltid besöka FB och lindra känslan en stund. Jag blir sedd, läst, gillad och kommenterad. Det är lätt att bli beroende av bekräftelsen som finns där och är så lättillgänglig. Men är den äkta?
Smärtlindring för stunden tar sällan tag i det verkliga underliggande problemet. Det bara skjuter fram det i tid. Kanske är just människans rädsla för ensamhet den stora drivkraften som gör Facebook så framgångsrik. Ingen vill vara ensam. Ingen vill vara utanför. Alla vill vara omtyckta och tillhöra. Ibland till vilket pris som helst. Men man kan känna sig ensam även i en relation, det är en smärtsam upplevelse.


Att människan känner sig ensam trots vänner, släkt, familj och arbetskamrater är tydligt på Facebook. Att människan har ett djupt behov av att bli sedd likaså. Även att människan vill bli lyssnad till och mottagen i sina svåraste stunder. En sak jag ofta lagt märke till är hur FB används för att dela väldigt privata angelägenheter. Öppet skriver människor om partnerns missbruk, en nära anhörigs död, sin egen svåra sjukdom etc. På många sätt är detta fint. Men när vi är mitt i en smärta så påverkar detta även vårt omdöme. Vi ser inte att vi "hänger ut" en annan person. Vi tänker inte på att vi kanske i efterhand inte alls kan stå för våra egna ord. Att vi ser saken med andra ögon när såret inte längre gapar öppet.

Det kan vara svårt att särskilja vad som bör stanna mellan två ögon i ett möte och vad som hör hemma i offentliga rum. Inte bara när det gäller vår sårbarhet, utan även våra åsikter, tex som vreden som spys ut i dessa gränslösa forum. Facebook och andra sociala medier används ibland som en spypåse där människor som inte orkar hantera sina egna känslor ger dem fritt spelrum. Alla känslor ska inte levas ut. Vi behöver alla lära oss att hantera saker även på egen hand, eller i slutna sammanhang. Facebook kan lätt bli ett rum för gruppterapi där de gränslösa uppmuntrar varandra till ännu mer gränslöshet, och de friska lämnar platsen. Det är lite som AA - Anonyma Alkoholister. Gruppen kan hjälpa människor bryta en förnekelse av sitt missbruk, den kan inge hopp om ett liv utan alkohol, men gruppen som enbart består av människor med problem kan inte vara normen för det friska och det är lätt att det sjuka förstärks för att det saknas människor utan missbruksproblem. Jag vågar påstå att gränslöshet gör människor till monster vi sedan inte orkar med.

Det är skönt att ha lämnat det stora öppna havet där inget land finns i sikte. Det är som att ha klivit upp på torra land och kanske är det så att jag måste tvätta mig noga, för oljeutsläppen från de stora lastfartygen på FB havet är många. Hur många av alla ord och bilder jag delat som "stulits" av andra och kanske kommer att förvrängas med tiden vet jag inte. Kanske inga, kanske många. Men det är viktigt att påminna sig om att allt jag lägger upp, inkl detta blogginlägg, förlorar jag kontrollen över i samma ögonblick som jag publicerar det. Jag kan glömma alla rättigheter. I det gränslösa nätlandet är det andra spelregler som gäller än i vårt demokratiska land Sverige.

Jesus stillar stormen. Mark 4:35-41

Jag går inte mot strömmen genom att skilja mig från Facebook. Jag bara kliver ut ur det flöde som inte leder mig dithän jag ska. Jag vet namnet på det levande vattnet jag vill omslutas av och fyllas upp av. Jag vet namnet på den båt jag vill vara ombord på. Jag vet namnet på den kapten som styr skutan. Jag vet vart den arken leder mig. Jag vet vad jag kan förvänta mig av den resan och medpassagerarna. Jag vet vilka regler som gäller ombord. Jag vet att jag är sökt, efterlängtad och älskad för den jag är och att kärleken jag får ta emot är kravlös. Jag vet att jag inte behöver vara fullkomlig, men att jag förväntas längta efter sanningen. Jag vet att den livsresan leder till frid och frihet, till evigt liv. Jag vet att Gud håller koll på både helhet och detaljer. Det känns tryggt. Som Jesus sa:
"Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten." (Joh 7:38)
Det vattnet är lika friskt som det jag kom ur när jag lämnade min mammas mage. Den strömmen vill jag flöda med i.

Vill du läsa fler inlägg om om Facebook så har jag skrivit dessa:
Mitt blogginlägg "Tack och adjö Facebook" har nästan 1000 besök. Jag skrev också nyligen om att FB inte är gratis, någon betalar och det kan vara bra att känna till vad varje litet klick faktiskt innebär: Facebook är inte gratis. Och i det senaste inlägget berättar jag om hur både kropp och dator reagerar när jag lämnar Kropp och dator reagerar när jag lämnar FB.

/Marie 

Datorn och kroppen reagerar när jag lämnar Facebook för alltid

När jag trycker på ok och bekräftar att jag raderar mitt Facebook-konto permanent reagerar datorn med att låsa sig. CTRL-Alt-Delete-kommandot fungerar inte. Jag får helt enkelt trycka på on-offknappen för att stänga och starta om.

Fysiskt känns det som om någon drar av mig vingarna och energin börjar cirkulera runt i min kropp. Det sticker och pulserar, virvlar runt och hettar till. Jag tänker hur mycket av min energi har läckt ut ur mig utan att jag förstått det? Jag sitter en stund med känslan och förundras över hur kroppslig jag är, hur mycket av min förståelse som faktiskt kommer genom min stora kroppsliga närvaro. Det är inte obehagligt det som sker, tvärtom det är något positivt, en känsla av uppfyllande och stabilitet. Flygturen är över. Något nytt står för dörren. Det är i enlighet med Guds vilja. Jag anar att ena vingen var Facebook och att den andra var något annat. Att de balanserade upp varandra. Det är med andra ord två avsked. En ny kropp. En ny tillvaro. Ett nytt liv väntar mig. Enklare, men inte lätt.




Jag tänker på predikan jag lyssnade på igår. Den var så vacker. Vad som stannade kvar i mig var känslan av att min viktigaste uppgift är att peka på den som läker, upprättar, försonar och helar allt. Mitt nya liv är inte att fara runt och dela ut reklamlappar till de som längtar efter kärleken men inte vill lära känna sanningen. Jag ska bara stå där som en vägskylt och peka ut riktningen för dem som kommer vandrande, körande eller seglande och som korsar just min väg. Jag är inte världens räddning eller frälsaren av allt. Jag kan inte besegra ondskan och hela människor. Jag är inte tro, hopp och kärlek. Men jag vet vem som är allt det och mycket mer.

Vägen finns redan. Många har vandrat den före mig. Människor från hela världen, i två tusen år. Jag är en av väldigt många vägvisare. Det finns många kloka människor att rådfråga.
Jag slutar inte gå. Min pilgrimsresa fortsätter resten av mitt liv. Jag vandrar när jag är i min ensamhet och avskildhet. Det är i mötena med andra människor jag stannar upp och blir stilla en stund. Närvarande med personen. Ett vägskäl får någon. En stolpe att hålla sig i en stund för en annan. En vägskylt för en tredje. Kanske ett ansikte med ett par ögon som ser eller ett par öron som lyssnar. En medmänniska helt enkelt, med en sann längtan efter att spegla Jesu kärlek och visa att leva i lydnad leder till frihet.

Igår var en speciell dag. Maria Elisabeth Hesselblad från Sverige helgonförklarades i Rom. Det är den andra svenska kvinnan i historien som lyfts upp i helgonskaran. Den första var heliga Birgitta.

Mer om henne: http://www.katolskakyrkan.se/katolska-kyrkan-i-varlden/helgon/elisabeth-hesselblad

Här helgonförklaras hon. Söndagen den 5 juni 2016.

Gud kallar alla. Vi har alla möjligheten att säga ja eller nej till Guds önskningar för oss. Att som Elisabeth Hesselblad välja klosterlivet är en kallelse få har. Den är inget vi människor väljer för att vi inte hittar rätt partner. Det går inte att välja bort den helt naturliga sexualitet som Gud nedlagt i oss människor. Våra kroppar och vår sexualitet är heliga. Gud utväljer nunnor och munkar. Det är inte en finare kallelse än någon annan. Ingen uppgift är mer värd eller heligare än den andre. Alla behövs. Jag och du och alla andra vi möter.

/Marie

Facebook är inte gratis - vet du vem som betalar?

Jag håller på att avsluta mitt Facebook-konto permanent. Det tar tid att ladda ner alla album, gå ur alla grupper, stänga ner grupper, lägga ner alla sidor och överlåta administratörsrollen till sidor som ska vara kvar. Det blir uppenbart varför jag känner mig så splittrad därinne. Jag är splittrad, utspridd lite här och där. Skönt att samla ihop mig.

Vet du att Facebook hade 1, 59 miljarder aktiva användare varje månad i april 2016?
Källa: http://www.statista.com/statistics/272014/global-social-networks-ranked-by-number-of-users/

Det är många! Jag är verkligen en droppe i en stor ocean.

Facebook är gratis. Inget är gratis. Någon eller något betalar alltid. Oftast är det miljön. Men den sanningen vill vi helst inte kännas vid. Vet du att en av Facebooks stora servrar står i Luleå?


"Hallen har byggts en bit utanför centrala Luleå och är den första av de tre anläggningar som Facebook har planerat för. Att hallen som ytmässigt motsvarar 17 hockeyarenor har placerats i Norrland är ingen slump, berättar Thomas Furlong som är Facebooks ”director of site operations”.
– Klimatet i norra Sverige är mycket bra för vårt nedkylningssystem, så lokaliseringen passar oss, säger han."
Källa: http://www.svd.se/sa-mycket-el-drar-facebook-i-lulea


Vet du att du att varje inlägg, kommentar, varje klipp du delar eller litet gilla-klick drar energi?
 Facebook valde Luleå för klimatets skull. Där är kallt. Serverhallar behöver kylas ner. Liksom vår egen dator har en fläkt. Det går åt mycket el till att hålla igång vårt internetanvändande. Värmesvinnet är stort. Återvinningen är liten. Det kan vara bra att känna till fakta om energiförbrukningen och vilken påverkan det har på miljön.

Källor:
http://www.svd.se/varmt-svinn-fran-serverhallar
http://www.svd.se/sa-mycket-el-drar-facebook-i-lulea
http://thebulletin.org/dirty-parts-computing-world9312
http://www.independent.co.uk/environment/global-warming-data-centres-to-consume-three-times-as-much-energy-in-next-decade-experts-warn-a6830086.html


Det är ett framsteg för miljön att FB valde Luleå. Greenpeace förde en kamp mot FB om att de skulle börja investera i användandet av förnyelsebar energi och avstå från kol.
http://www.greenpeace.org/international/en/campaigns/climate-change/cool-it/ITs-carbon-footprint/Facebook/ 

Men frågan är alltid, vad vill jag själv bidra till i vår värld?
Vad kan jag avstå från och vad finns det en vinst med att behålla?
Det är något var och en av oss måste ta ställning till själv. Jag har redan avslutat Pinterest, Instagram, Twitter och kommer att avstå alla sociala medier utom LinkedIn och bloggen/hemsidan som jag finner har ett syfte och ett värde. Jag kommer att fortsätta använda nätet för att söka information, mejla och annat som är så smidigt och fantastiskt. Men jag kommer att vara mer medveten om att varje knapptryckning faktisk har en inverkan på miljön. Det är inte gratis och inte så oskyldigt som jag trodde från början.

/Marie

Tack och adjö Facebook!

När dagen igår gick mot sitt slut var jag fylld av blandade känslor. Glädje och sorg, gemenskap och ensamhet, de var alla vävda i en och samma brokiga trasmatta. Ännu en mors dag var till ända. Jag har upplevt 23 stycken. Jag funderade över mitt eget moderskap, barnen, uppfostran, familj och de seriösa relationer jag haft med män. Jag tittade hela vägen tillbaka till 1988 när min resa som kvinna startade och fram till nutid. Det fyllde mig med tacksamhet och jag såg saker som sårat mig djupt.



Mellersta dottern tar studenten på fredag. Jag lovade att vara kvar på Facebook till den festen var över. Jag ser framemot att fira hennes skolavslut och jag längtar efter att släppa den barlast Facebook kommit att bli.

Vi har verkligen varit bästa vänner, Facebook och jag. Jag har varit befriad från elakheter och påhopp. Bara ett par gånger har jag känt mig utsatt. Ena gången var den en man som betedde sig respektlöst i kommentarerna på ett av mina inlägg. Då dök en annan man jag känner upp och klev in i konversationen som en riddare på en vit springare. Den känslan var fin. Det är viktigt att män markerar för andra män hur man beter sig mot en kvinna.
Den andra gången kom som en chock. Jag får ett meddelande från en man jag känt i många år. Han skriver hej och undrar om jag är hemma. Jag svarar hej och säger att ja jag är hemma. Därefter kommer dessa ord: "Härligt! Kände starkt för att ses och för att älska med dig!"

Min första reaktion var att skratta hysteriskt eftersom jag trodde att någon kapat hans konto. När det visade sig att det inte alls var så då blev jag förbannad. När han inte kunde förstå varför jag reagerade så då insåg jag hur avsaknaden av sunda gränser, sunt förnuft och integritet är alltför utbrett inom den andligheten där sexualiteten är inblandad.



Men Facebook har var en fantastisk mötesplats för grupperna under bokprojekten och alla andra onlineprogram jag lett. Det har varit som åkermark vi tillsammans plöjt och sått på. Där ängsblommor, buskar och träd fått växa sida vid sida. Det finns otroliga fördelar med den virtuella världen, men det är hiskeligt svårt att att bevara gränser och hålla dem när det fysiska rummet inte hjälper till att avgränsa. Det töjde mitt ledarskap till bristningsgränsen och förbi den.

Facebook var länge förknippat med glädjen att kunna följa vänner, men allteftersom FB förändrats har det försämrats. Reklam som kommer in, flödet som tunnas ut där FB tycks välja vad jag ska se. Liksom känslan av att inte hinna med att läsa alla de närmsta vännernas inlägg, bloggar och se alla bilder. Känslan av otillräcklighet har växt. Känslan av tvång likaså. Det finns något giftigt i Facebookvärlden som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Där är något som inte är friskt. Havet av möjligheter känns förorenat. Vem är det som egentligen fiskar där? Jag väljer att lita på min kropp och mitt sunda förnuft. Det är dags att helt avstå från det virtuella land Facebook blivit, för mänskligheten är som vanligt inte mentalt eller känslomässigt mogen för denna öppenhet. Vår godtrogenhet och naivitet är farlig för oss själv.

Det blir till att börja spara ner de bilder jag lagt upp som bara finns på FB. Jag kan redan nu känna lättnaden som kommer när kontot är avslutat. Hur sandsäcken faller och jag stiger upp och andas den friska luften. Eller snarare, jag kapar det ankare som släpar nere på den sumpiga havsbotten som finns under det öppna hav Facebook utger sig för att vara. Under ytan är det inte bara vackra fiskar, det finns mycket här som inte är gott och det frodas i havet utan gränser.



Jag har mitt ankare i Jesus Kristus. Min tro är inte ett öppet hav utan en väldigt tydligt markerad väg. Inte en motorväg med flera filer och där hastigheten är som på autobahn. Tvärtom, den är snäv som en stig och slingrar sig fram i en terräng som skiftar oavbrutet. Över berg och ner i djupa dalar, genom öknar och via oaser. Den leder till ett specifikt mål och vägen har en ordning den uppmuntrar till, regler satta för att människan ska må bra. För den som tänker att frihet är att välja allting själv måste en sådan väg kännas som att förlora friheten. Men jag vågar påstå att det är precis tvärt om. Vägen har skyltar och det gör att jag kan slappna av och njuta mer av färden.

Jag tar inte avsked från världen när jag säger tack och adjö till Facebook. Jag säger hej till den unga kvinna jag övergav för mer än halva mitt liv sedan. Hon som hade en enda sann längtan, att älskas för den hon är och att älska andra. Den kärleken finns inte på FB. Den finns hos några få enskilda människor i min närhet. De jag inte kontaktar via Facebook utan pratar i telefon med och träffar fysiskt. Hos de som inte följer mig online utan vandrar vid min sida genom livet.

Min tjänster är inte längre virtuella. Mitt hem är det rum där människor tillåts komma och bara vara sig själv. I mina soffor finns stillheten och vilan. Väggarna är fylld av bön och kärlek. Här finns Gud mitt ibland oss. Här är det tryggt. Blommorna är äkta och kaffet doftar gott. Chokladen smälter i munnen och fikat är uppdukat vackert. Där jag är, finns min kropp som kan hålla om den som är ledsen. Mina händer kan hålla en person i handen. Mina ögon kan se den som osynliggjorts. Mina öron kan höra den som tystats. Här bejakas människan i sin helhet. Den som kommer hit har förstått att det hon söker finns inte på Facebook, inte bland de hundratals vännerna där, inte i en gilla-tryckning, inte i en uppmuntrande kommentar. Det finns i mötet där vi är närvarande hon och jag. På riktigt.

Tack och adjö Facebook. Många fina år har vi haft ihop. Jag upphör inte att existera bara för att jag inte finns som medborgare i ditt mångkulturella hav. Jag bara flyttar hem igen till min Faders hus.

Har du saknat mig pappa?


Din dotter,
Marie

tid att lyssna till Jesus - igen?

Inga människor inspirerar mig så mycket som de som ger upp sig själv för Gud och mänskligheten. Ingen annanstans har jag funnit så mycket livsvisdom som jag kan applicera i min egen vardag som hos de personer vi kanske upplever som bortvända från världen. Jag fascineras av munkar, nunnor, ökenfäder och ökenmödrar. De heligas liv vittnar lika mycket om människans enorma kärlek som den vittnar om Guds oändliga kärlek. Därför sjunker jag gärna ner i böcker som pekar på dessa människor som med sin hängivenhet förvandlat världen i tvåtusen år. I en värld då andligheten blivit en global pengaindustri med självförverkligande som vägen ut ur den egna egoismen, söker jag istället svar hos de som förändrade världen genom total fattigdom, självförnekelse och i Guds verklighet. De finns en stor skatt att djupdyka ner i fylld av mycket kända och mindre kända människor som förvandlat sin samtid genom tro, hopp och kärlek.


Fotspår i sanden. Foto: Angelina Ek Lipanovska

Jag skriver ett tackmejl till en författare vars böcker jag älskar, och förklarar hur mycket hans böcker betyder för mig. Ett fint svar får jag tillbaka och ett tips på ett kloster i Italien. Gud drar i mig, jag känner det. Jag är trött på mig själv och jag längtar efter Gud. Vad finns bortom den egna horisonten? I mitt inre har jag sett fotspåren i sanden på stranden. Är det Jesu fotspår? Är jag hack i häl på honom eller följer jag fel person? 



Jag finner denna gamla bild från 2009. Tänk att ett foto kan innehålla så mycket dold information. Det är i bilen hem jag berättar för föraren om vad som guppar i mitt hjärta, att Jesus kallar mig att möta honom. Jag är rädd. Orolig för vad andra ska tycka och tänka om mig. Jag är vid den tidpunkten i mitt liv andligt sökande. Jag har en stark gudstro. Gud verkar på olika sätt i mitt liv. Men Jesus, honom känner jag inte. Tre intensiva månader ihop får vi när jag väl bestämmer mig för att säga ja. Jag skriver bloggen/boken tid att lyssna. Varje dag sitter jag i djup meditation och möter Jesus. Jag lyssnar, ser och nedtecknar allt jag upplever. Jag delar dessa texter på en blogg. Jag är skräckslagen. Vad ska alla tycka? Jag möts av kärlek från de som läser. De vittnar om hur texterna tycks komma med precis vad de behöver höra. Ett par timmar om dagen tar detta mig, att meditera, skriva och lägga upp. Bloggen finns inte tillgänglig längre. Jag tog bort den för något år sedan. Vad jag ännu inte lärt mig särskilja är mina egna tankar och känslor från Guds tilltal eller vad Jesus uppenbarar för mig. Jag vill inte att mitt begränsade sinne genomsyrar hans oändliga kärlek. Ska jag publicera sådant jag får se och höra i mina djupa möten med min treenige Gud, vill jag att mina ord först har granskats av andra oberoende ögon så att jag rensats bort och bara Gud finns kvar.Jag tvivlar inte på vår djupa relation och allt som Gud delar med mig, däremot vet jag att min förståelse är djupt begränsad. Ibland är saker enbart för mig att veta och annat är ämnat att dela med världen. Jag har ännu inte de verktyg och de andliga vägledare som kan hjälpa mig med detta. När tiden är inne att vittna för Jesus, då sänder Gud de människorna till mig som uppdraget kräver. Nu behöver jag avsätta tid att lyssna - igen.

När jag nu öppnar boken och läser i den förvånas jag. Vissa saker är så starkt kristna att de inte kan ha kommit ifrån mig vid den tidpunkten. Jag var andlig men inte kristen. Jag minns också hur jag själv inte kunde stå för allt jag skrev, att vissa saker stred direkt med mina egna uppfattningar. Men jag hade avgett ett löfte att inte censurera ett enda ord. Det löftet höll jag. 

tid att lyssna innehåller texter fyllda av kärlek. Men inte av sådan karaktär att de klappar medhårs sådant som inte är Guds kärlek. De varnar för ondskan, de talar om synd, de talar om människans ofullkomlighet. Liksom de ingjuter hopp, ljus, tröst och vägledning. Texterna rymmer också böner och välsignelser som Jesus då och då uttalar. 


Välsignelse
Jag ska skänka dig tröst när du är otröstlig.
Jag ska skänka dig kärlek när du känner dig oälskad.
Jag ska skänka dig stöd när alla vänt dig ryggen.
Jag ska bära dig när ensamheten slagit upp murar omkring dig, när orken är slut och benen inte längre bär dig.
Jag ska visa dig vägen när du kommit på villovägar.
Jag ska vara i din tjänst när helst du kallar.
Jag är din. Du är min. Utan mig är du inte hel. Kom till mig, låt oss tillsammans vandra på kärlekens och ljusets väg.
Jag ber för dig.
Amen.




Vem är han egentligen, Jesus, mannen med frälsarkransen? Fascinerande är att texterna tycks tidlösa, liksom frälsaren själv.

Marie