Första kärleksbrevet till människorna

Käre vän,

Jag vill berätta för dig om en plats bortom alla tvivel och rädslor. En oas där friska vindar blåser och träden bjuder skugga efter din långa resa över stormande hav och brännhet öken. Här dricker du dig otörstig ur den kristallklara källan. Här ger växtligheten skörd och mättnad varje månad. Här finns frid och glädje och äkta gemenskap.


Jag blickar ut över det oändliga hav som skiljer oss åt. Jag ser bort på den värld jag flytt ifrån. I det stora pariserhjulet sprang jag så fort att jag föll flera gånger och gjorde mig illa. På det nöjesfält som människan hade byggt upp gick jag från stånd till stånd för att söka lyckan. Bytte bostad, bytte arbete, bytte partner. Men aldrig mer än för stunden kände jag mig lycklig och fri. 

Älskade vän, det är ensamt här på andra sidan. Jag saknar dig och hoppas att vi ses en dag igen.
Här finns inga varuhus för inget är till salu. Det som erbjuds här är gåvorna som kom med livet och allt vi förväntas göra är att förvalta och föröka dem. Lämna allt du har i den gamla världen, för ingenting är användbart här. Varje dag är den andre lik, men ändå så full av mättnad att du måste fasta regelbundet för att kunna leva här. 

Misströsta inte om resan hit tar tid. Min tog 40 år. Det är så lång tid det tar att göra sig av med allt vi samlat på oss. Sakerna som äger oss, rollerna vi iklätt oss, känslorna vi pressat ner, problemen vi sopat undan och tankarna vi matades med från den allra första dagen. 

Ljuset här är inte det du är van vid. Det skonar dig inte från sanningen även om den smakar surt eller bittert. Du är inte livets centrum här och du uppmanas inte att stå ut från mängden. Tvärtom, det är som en trädgård där alla är sig själv och tillsammans bildar en vacker helhet. Tillvaron är väldigt enkel, men livet är fyllt av mystik och spänning för inget visar sig vara en slump, utan allt är en detalj i en oändlig plan vi aldrig förstår men som vi förväntas följa och ingå i. 

Här är oftast tyst för orden skapar och vi uppmanas vara försiktiga med vad vi låter växa fram ur våra munnar. Vi lyssnar gärna till det som redan är skrivet och det som är oss sagt, för att kunna tyda tecknen som de Vise som anlände hit före oss har efterlämnat åt oss att begrunda och förstå. Vi delar med oss av de gåvor som vi får i överflöd. Ingen äger något här, vi bara förvaltar och är en försäkring för det som vi tar emot i våra namn. Därför är vi ivriga och förväntansfulla inför varje ny dag, för den kommer med det vi behöver åt oss själva och dem som vi har nära. 

Här finns inget att frukta, mer än det som slår tillbaka på mig själv när jag inte gör den dagliga uppgift som tilldelas mig. Här behövs alla på sitt personliga sätt och ingen förväntas göra det som är någon annans beskärda del. Här bär vi varandras bördor när så behövs och det finns mat och plats för alla. Vi tillbringar mycket tid i templet, att hålla det rent, att vårda det och med öppet hjärta ta emot de gåvor som vi sedan delar ut frikostigt åt varandra. Templet är den kropp var och en fått att hedra och fröjdas åt. När vi samlas är vi alla lemmar i en enda stor kropp, rum i ett enda stort tempel. 

Se upp med vem du möter ute på havet när du tagit steget att bryta dig loss från den världsordning du föddes in i. Många är de som säger sig vilja hjälpa dig över till andra sidan men som bara placerar dig i ännu ett hjul där du rör dig i oändliga cirklar. Tro inte på allt du tänker och lyssna inte på allt som du tror är rösten från ditt hjärta. Be om hjälp från de som redan är där du vill vara, inte de som själv söker riktning och mål. 

Var inte rädd, men be Gud om ljus när det är mörkt, om tröst när du är uppgiven, om vägledning när du är vilse och om kärlek som beskydd. För alla dina böner blir hörda så var noga med vem du åkallar om hjälp. Slå gärna följe med en sann vän så du kan dela både din glädje och din sorg för resan den är lång. Gott sällskap gör den så mycket enklare. När du ges en chans att vila, ta den då. Påbörja varje ny dag utvilad så blir det lättare. Gläds åt de stunder som kommer med skratt och värme. Gråt så mycket du behöver, för tårarna är din välsignelse. Spara på krafterna när du ges möjlighet och ta emot hjälp när den erbjuds. Du klarar inte dig över på egen hand, det är en av lärdomarna du kommer att göra. Lita på att när du känner att du har misslyckats då är det också en chans att välja om. 

Kom ihåg att livet är den största gåvan och att din kropp är helig. Visa dig själv samma ömhet och omsorg som du gör för dem du älskar allra mest. Påminn dig själv om att vi älskar för att vi först är älskade. Ta därför emot Guds kärlek och nåd. 

Kram,
Marie

Skönhet är viktigt för Gud


Tomflaskor är vackra inredningsdetaljer.
Jag har alltid tyckt om inredning och velat skapa en vacker hemmiljö. En själfull, hemtrevlig, varm och öppen famn att vistas i. Jag har lagt ner ohyggliga mängder tid och pengar på att skapa en sådan atmosfär i varje bostad jag har förvaltat. Gammalt och nytt, köpt och handgjort, allt har funnit sin plats i mina hem. Om jag ska utgå ifrån andras bedömning så har jag lyckats ganska bra. Mitt hem på Strandgatan var med i ett inredningsreportage för Metro Bostad. Mina kunder har uppskattat att få sjunka ner i de vita sofforna för samtal eller meditation. Nyligen sa en kvinna att hon försökt berätta för en vän varför det är så speciellt att komma hem till mig, men hon kunde inte riktigt förklara. Detaljerna, säger en del. Att det finns små spännande arrangemang att upptäcka. Det stämmer. Mitt hem har mycket av den varan. Men den finaste komplimangen fick jag av äldsta dottern efter att jag skiljt mig och flyttat ut ur huset vi hade. När hon kom hem från skolan den första dagen då jag inte längre bodde kvar, sa hon något i stil med "mamma när du flyttade ut var det som om du tog själen med dig, det blev så tomt". Jag tror hon hade rätt. Jag tog med mig den djupa kärleken jag hade för vårt gemensamma hem och planterade det i väggarna i vårt nya hem.

Vad jag inte gjorde innan skilsmässan var att lägga tid och pengar på det viktigaste hemmet av dem alla. Min kropp. Även den vill jag ska vara vacker, en själfull, hemtrevlig, varm och öppen famn att vistas i. Sedan 2007 har jag ägnat mig åt att skapa just en sådan inre hemmiljö i mig själv. Liksom när vi renoverar ett hem så börjar vi med att städa ur, sortera och riva ner. Underarbetet är tråkigast, mest slitsamt och det viktigaste. Jag har rivit ner många lager av inre gamla tapeter. Hela vägen in till slutet av sextiotalet då jag föddes. Det är tur att jag är händig för jag har spacklat igen många hål och det har gått åt stora mängder sandpapper. Vissa rum var förseglade. Skräckslagen över vad jag skulle kunna finna bakom dörrarna har jag åkallat Gud och bett honom hålla mig i handen när rädslorna varit för stora. Jag har mött både spöken, demoner och mindre vackra sanningar om mig själv.

Garderoben var inget kul att städa ur. Offerkoftan, martyrmanteln, manskostymen och andra märkliga plagg hängde därinne, väl använda och i flera olika varianter. Jag fann högar av skor i alla tänkbara storlekar. Alla de jag samlat på mig för att lära mig hur det kändes att gå i andras skor. De upptog så stor plats att mitt enda par skor var av ett par flip-flop. Hyllorna i garderoben hade fler ryggsäckar än jag kunde räkna till. Andras bagage jag hade samlat på mig. Jag blev snabbt varse att jag var en mästare på att ta på mig skulden för allt som skedde i min närhet. Jag var mer inställd på att ha medkänsla med alla andra, visa hänsyn för deras agerande, förstå och förlåta dem, än att visa mig själv omsorg.

Fotograf: Louise Weibull

Det är mysigt inne i mig nu. Högt i tak med vackra välvda fönster som släpper in Guds solljus. Golvet är såpade återvunna tiljor som uppskattar besök av nakna fötter. Det är enkelt att andas härinne. Det är fridfullt. Mina ögon vilar i de vitkalkade väggarna och ikonen som är upphängd. En bok ligger uppslagen, ur den strömmar ett helt bibliotek av visdomsböcker. Jämte den en bok med oskrivna blad och en vacker gåspenna.

"Vem är jag Gud?" viskar jag fram. "Vem är jag?" Men svaret uteblir. I tystnaden som följer förnyas min tanke.
"Vem är du Gud?" frågar jag med klar hög stämma.
"Jag är den som ger och den som gör" svarar han. "Jag formade dig i moderlivet och jag omfamnar dig varje dag genom min omsorg om dig."

Marie


Ordet som skapar segrare och ger oss rysningar.

Det är så mycket svårare att dela denna bild på mig än gårdagens bild där jag visar upp mig 86 kg tung i bikini. Denna bild gör mig så mycket mer sårbar, trots att jag är påklädd och befinner mig på en helt vanlig strand. Det är situationen den är tagen i samband med som får mig att känna mig skör, för jag står mer naken här än i bikinin. Jag har bara delat den med några få.


Ingen höjer på ögonbrynen om jag svär och bannar någon eller något. Våra ordförråd är uppfyllda av sådant som tystar, skuldbelägger och förskjuter andra.

Dra åt *******!
Fy *** för dig!
Din ***** idiot!

Om jag däremot utbrister i ett spontant "Halleluja" då lär en del närvarande få nackspärr, troligtvis slår en del hakor i marken och pannor läggs i veck. Varför är det så?
Varför upplevs jag som skrämmande när jag väljer att plocka fram heliga ord ur mitt skafferi?
När slutade vi bry oss om vad som lämnar våra läppar?

Närvarande när bilden togs var endast tre personer; en pappa, min son och en vän som liksom jag söker den helige ande. Det är några år sedan bilden togs på Sibbarp. Jag tycker att den andas det allvarsamma ögonblicket jag står inför. Jag ska ta ett dopp i havet iklädd mina vita rena kläder. Jag har bett om ett andedop och ska låta mig sänkas ner i Öresunds vatten, såsom Jesus en gång döptes av Johannes döparen. Först nu kan jag sätta ord på vad min längtan var, då var det bara en mycket stark inre övertygelse om att jag behövde detta. Min längtan var att döpas av den helige ande och iklä mig Ordet.

Jag älskar ord. Därför både läser och skriver jag mycket. Jag tycker också om att prata, liksom jag är en god lyssnare. Ord för mig är mer än bokstäver i en viss kombination och följd. Ord skapar. Jag vill skapa gott och föröka det goda. Det kan jag inte om jag låter de heliga orden stå och mögla i mitt ordförråd. De måste användas om de ska föröka sig. Och vill jag upphöra med att skära hål i andra människors själar och ge näring år världens krig och orättvisor, då får jag sortera ut de giftiga orden som förstör vår jord och separerar oss både från Gud och varandra.

Hallelujah är hebreiska och betyder "prisa Jah" (Jahve, Bibelns Gud).
Det är också inspiration till vackra sånger; en som vann melodifestivalen 1974, den alltid lika aktuella sången av Leonard Cohen från 1984, titeln på ett album med Dag Vag, en psalm, en låt med Orup och i Hard Rock-kläder framför finländska Lordi den och vinner Eurovision 2006.

Halleluja är med andra ett ord som vibrerar i segerns frekvens och skapar vinnare. Så jag (och du) kanske borde använda ordet lite oftare. Ersätta svordomarna med det och se vad som sker i våra liv.

Carola är modigare än jag så hon får framföra Orups låt "Sjung Halleluja och prisa Gud" från programmet "Så mycket bättre" som sändes 2014. Under henne hittar du klippet med nästan 18 miljoner lyssningar, Cohens "Halleluja" framförd hos Skavland. Försök att inte rysa! Själv blir jag både tårögd, berörd och ryser.

Passa på att sjunga med så du kan börja vänja dig vid ordet som gör oss alla till segrare över det onda.
Marie


Förvandlingen


Jag har denna bild under fliken Coaching för den berättar en viktig historia. Innanför mina 86 kg fanns en person som inte syntes, som min dåvarande make aldrig fick chansen att möta. Ännu känns det lite sorgligt att han som är världens bästa pappa till våra tre barn och en fin man aldrig fick lära känna mig på riktigt.

Jag bar på 20 kg skam, skuld och en förnekad längtan efter Gud och kärleken. Jag hade blivit övergiven så många gånger att jag inte litade på en man. Mitt hjärtas portar var stängda och låsta. Min kropp likaså. 

Idag vet jag att risken att överges igen alltid finns i alla relationer. Med ett öppet hjärta kan jag bli sårad. Djupt om jag har otur. Vad jag däremot vägrar att göra idag är att överge mig själv. Jag skäms inte längre för den jag är. Jag förtrycker inte mig själv för att bli accepterad av andra. Jag vill inte bära 20 kg övervikt för att skydda mig själv från att bli sårad.

Det finns många skäl till varför vi bygger kilon som inte är hälsosamma för oss. Hela livet har jag trott att om jag är mig själv så är jag inte älskad och inte välkommen att vara med. Och faktum är att så kan det vara. Jag kan bli bortvald för den jag är och det är ohyggligt smärtsamt. Men det är också härligt att vara älskad för den jag är av dem som inte vill förändra mig.

Naturligtvis vill jag vara omtyckt. Självfallet vill jag att när människor hör mitt namn så blir de glada och känner sig trygga. Men inte om priset är att jag måste vara någon annan än mig själv.
Idag handlar inte livet längre om karriär utan om karaktär. Det är ett livslångt uppdrag att slipa ner de hårda kanterna, mjuka upp det rigida, plåstra om skrapsåren, läka gammal skåpmat och vara lite snällare och gladare.

Kram på dig som orkade läsa hela vägen till slutet.
Marie 

Tillägg: När jag publicerar denna text och bild på min Facebook får jag en fantastisk respons som är helt oväntad. På några timmar är det drygt 100 som gillat bilden och den har fått massor av fina kommentarer, som kanske också är en fingervisning om att många känner igen sig. Det är oerhört glädjande att kunna omvandla sin egen historia och smärta till en välsignelse och inspiration för andra.
Här kan du läsa kommentarerna: Facebook

Herre du min klippa

Jesus och Maria från Magdala utanför graven.

Jag tar emot nattvarden när församlingen om drygt hundra mans- och kvinnoröster sjunger ung psalm 190 "Herre du min klippa". Tårarna rinner när jag sitter på knä med händerna utsträckta för att ta emot brödet. Mina ögon möter prästens när han överräcker Kristi kropp. Genom tårarna ser jag diakonissan som låter mig doppa obladet i Kristi blod. Jag bryr mig inte om att dölja tårarna när jag går tillbaka till min plats, jag låter dem rinna längs med kinderna. Låt mascaran göra ränder i mitt ansikte, för tårarna springer ur nådens glädje och fröjd, av Guds kärlek för mig. Orden från psalmen som sköljer över mig är som vågor från kärlekens hav. De sätter ord på mina egna mäktiga känslor precis i stunden.

Herre, du är min klippa,
min eviga ro, endast på dig
vill jag bygga mitt bo.
Allting jag uppgav
och allting jag vann
när jag min frälsning
i Gudsordet fann.
Hoppet jag nu äger,
det fann jag i dig,
kraften och nåden
som räddade mig.
Jesus, du min Herre,
är sanning och ljus;
öppnade vägen
till himmelens hus. 
Livet som jag lever
ä format av dig.
Skaparens händer
som omsluter mig.
Öppna du mina ögon
och tag så min hand,
led mig, o Jesus,
till evighetsland.
Längtan som jag känner
har fäste i dig.
Kom, Herre, kom,
ja, allt närmare mig!
Du som är källan,
kom, släck all min törst.
Mätta min hunger,
du som älskat mig först.

Om du vill sjunga med så börjar psalm 190 3:03 in i detta klipp. Bilden undertill visar noterna.





Ha en fridfull söndag!
Marie 

Ett år på Vägen - #1 Jag längtar

Altaret i Strandkyrkan i Bunkeflostrand. Ikon av Erland Forsberg.:
"Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus." (Joh 8:12)

Sakta slår jag upp ögonlocken när det hunnit bli förmiddag. Jag vaknar i längtan. En tanke nuddar vid nästa som uppställda dominobrickor faller tanke på tanke och gör en sväng för att sedan åter vända hem. Jag vaknar i längtan. Denna ständiga obegripliga längtan hem. Hem till Gud. Jag tycks omättligt hungrig och törstig, men frukostmackan och det nybryggda kaffet skänker ingen mättnad. Det dagliga bröd min kropp behöver är ej av denna värld. Tänk att den längtan jag burit i hela mitt liv har ett namn. Tänk att hungern efter kärlek som alltid gäckat mig så länge finns att finna i en man. Det fråntar inte min önskan om ett äktenskap, tvärtom - kärleken i Jesus vill jag mer än någonsin dela med en man. Kärleken till Vägen vill jag vandra hand i hand med den man jag älskar och som älskar mig. De dagliga bönestunderna vill jag dela i tystnaden sida vid sida. Glädjen i att vilja leva som en lärjunge vill jag dela med en man som känner likadant, att livet här och nu är så värdefullt att en dag utan delad kärlek är en bortkastad dag.

Jag vaknar i längtan, ett bröst så fyllt av kärlek och ömhet att det värker i väntan på den man Gud sänder i min väg. Det är lördag. Jag är själv. Det blir en dag i tystnad, med näsan djupt försjunken i Peter Halldorfs bok "Drick djupt av Anden" för jag är hungrig och törstig på det som bara helig Ande kan mätta. Jag vet att dagen bär med sig tårar. För Anden berör med sin kärlek något så ömtåligt som den plats där mitt hjärta vilar i Guds hand, och när den kärleken utstrålar från Fadern och in i mig då sker det ofattbara. Min kropp fylls upp med villkorslös kärlek, frid och salighet.

Tack för att du stannade till och drack en stund ur Andens källa.
Marie

Varmt välkommen till Själaglad!

En plats för stillhet, återhämtning och vägledning. 

 

Foto: Louise Weibull